Jag älskar att läsa Kafka, liksom jag älskar konst av Magritte och Dalí. Men surrealism gör sig bäst som verklighetsflykt. Numera är det dock inte helt enkelt att veta vad som är vad. Ibland framstår nämligen hela samhällsdebatten som en installation från Konstfack. Vem behöver surrealistisk eskapism när verkligheten blivit skogstokig?
Ett axplock från nyhetsveckan i Göteborg: I måndags dubbelmord i Frölunda som tog två unga människors liv, i tisdags tre maskerade män som med vapen trängde sig in i restaurangen Vår krog och bar där de tvingade till sig pengar från kassan, i onsdags en man som hittades knivskuren i en bil i centrala Göteborg.
Bara i år har 34 skottlossningar ägt rum i Storgöteborg, fem personer har skjutits ihjäl och åtta har skadats. Också i Malmö har skjutningar och grova våldsbrott blivit vardagsmat. Hittills i år har nio personer mördats. Efter onsdagens två skjutningar med automatvapen som resulterade i att en man dog har polisledningen i Malmö kallat till krismöte. Utredarna räcker inte till på grund av det stora antalet pågående mordutredningar. Tidigare har utredare flyttats från övriga Skåne. Nu har den pressade polisledningen begärt hjälp från Stockholm och Göteborg, men varken här eller där finns några osysselsatta mordutredare att tillgå (DN 3/11).
Den som rör sig ute i denna nya verklighet drömmer säkert om lite välbehövlig verklighetsflykt. Men skippa Kafka. Aftonbladets intervju med den förre statsministern, Fredrik Reinfeldt (M), funkar nästan lika bra för ändamålet. Med anledning av sin kommande bok passar Reinfeldt på att skapa några minnesvärda citat: "De som är fientligt inställda till invandring anklagar mig för att inte berätta sanningen om kostnaderna. Till dem säger jag: varför berättar ni inte sanningen om intäkterna? /.../ De som vill ha en mer restriktiv invandringspolitik säger att ekonomin, pensionerna och jobben hotas. Men hur jag än vrider och vänder på det när jag går igenom de forskningsunderlag som finns råder närmast konsensus. Att människor kommer hit stärker ekonomin och säkrar pensionssystemet på sikt." (3/11).
Problemet är bara att Reinfeldt har fel. Minst var fjärde utrikes född är arbetslös i 147 av Sveriges 290 kommuner. Där flyktingmottagandet varit stort har problemen också vuxit snabbt. För fem år sedan låg endast hälften så många kommuner på samma 25 procentiga nivå. Tittar man på den totala arbetslösheten är 21,6 procent av de utrikes födda arbetslösa, vilket kan jämföras med 4,2 procent av de inrikes födda. I 25 svenska kommuner är skillnaden mellan inrikes- och utrikes föddas arbetslöshet hela 40 procentenheter (Dagens Samhälle 20/10).
Mot denna bakgrund kan följande konstateras: för det första behöver man inte vara fientligt inställd mot invandring för att vilja ha fakta om kostnaderna. Tvärtom är det fullt rimligt att alla uppgifter, både de som talar för eller emot den egna hållningen, läggs fram. (Att man av motsvarande skäl inte är fientligt inställd mot pensionärer, sjuka eller barn för att man har koll på vad dessa grupper "kostar" när man utformar systemen säger sig självt.)
För det andra finns det ingen naturlag, eller ännu viktigare någon seriös forskning, som hävdar att invandring i alla lägen "stärker ekonomin och säkrar pensionssystemen på sikt". Invandring kan bidra till detta, och har bidragit till detta historiskt. Under 1950-60 och delvis 70-talet hade utrikes födda samma eller till och med högre sysselsättningsgrad än inrikes födda. Sedan omkring mitten av 70-talet har sysselsättningsgraden för utrikes födda varit lägre än för inrikes födda.
En viktig förklaring är att Sverige gått från arbetskraftsinvandring till flykting- och anhöriginvandring. Att som Reinfeldt blanda korten är både ohederligt och i förlängningen rentav korkat; asylrätten har inget med människors potentiella lönsamhet att göra utan finns för att ge människor med skyddsskäl en fristad. Om målet är starkare ekonomi bör arbetskraften handplockas och asylinvandringen, givet statistiken, radikalt minskas.
För det tredje: varför har det blivit så trendigt, inte minst från makthavarhåll, att förneka uppenbara samhällsproblem? Kortsiktigt kanske man kan rädda sitt eget skinn, om man varit ansvarig för utvecklingen, men vem gynnas av det i längden?
Det hävdas allt oftare att de konservativa nationalisterna är på frammarsch i Sverige. Att det är förklaringen till varför frågor om invandring och lag och ordning debatteras gång på gång. Mer sannolikt är att den oro som människor upplever inte handlar om höger eller vänster, utan om att människor prioriterar rättsväsende, försvar och mat på bordet innan de bryr sig om genusdagis, normkritiska museer och kvoterade bolagsstyrelser. Det är högst rationellt.
Många människor är oroliga, och det med all rätt. Flera mätningar, däribland de som genomförts av Novus, visar att en majoritet av svenskarna tycker att samhället utvecklas åt fel håll. Att i det läget försöka skönmåla verkligheten av oro för vilka krafter man spelar i händerna leder bara till en sak: att de krafter man inte vill främja gynnas samtidigt som problemen växer sig allt större och tilltron till samhället skjuts i sank. Eskapism var ordet!
