Teodorescu: Jämställdhet föds inte på ny myndighet

Jämställdhetskampen får aldrig reduceras till att handla om särlösningar. Äkta jämställdhet, liksom all annan jämlikhet, måste handla om likabehandling.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

"Det är dags att titta lite mer på mansrollen", konstaterade socialdemokraten Lena Ag som under torsdagen utsågs till chef för den nya Jämställdhetsmyndigheten. Myndigheten, som påbörjar sin verksamhet den 1 januari nästa år, kommer att placeras i Angered i Göteborg och sysselsätta omkring 70 anställda.

Enligt jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) syftar Ags uppdrag till att säkerställa att den förda jämställdhetspolitiken verkligen ger resultat. Detta ska ske genom analys av jämställdhetsproblem och stöd till andra myndigheter. Alltifrån vilka metoder som fungerar bäst när det gäller att förebygga mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck, unga kvinnors psykiska hälsa och kvinnolöner, till hur skolan bemöter flickor och pojkar, ska analyseras enligt uppdragsbeskrivningen.

ANNONS

Regnér framhöll under presskonferensen att myndighetens primära uppgift ska vara att sprida kunskap och fakta, inte att opinionsbilda. Hur det blir med den saken återstår att se. Visserligen råder det inga tvivel om att Ag besitter gedigen erfarenhet från såväl regeringskansliet som organisationsvärlden. Men hennes ideologiska utgångspunkt, som kom till uttryck under presskonferensen när hon hyllade den pågående #Metoo-kampanjen som hon menar illustrerar "problematiska könsroller och maktordningar", är i sig talande.

Det är viktigt att makthavare säkerställer att den politik som förs också ger resultat. Men om målet inte enbart är att framstå som handlingskraftig, utan att verkligen åstadkomma förändring, är frågan om ytterligare en myndighet i landet där det gått inflation ifråga om just myndigheter är den klokaste prioriteringen. Och även om en ny myndighet skulle vara svaret bör man fundera kring vad det är för utgångspunkter man jobbar utifrån.

"Analyser" uppstår nämligen inte i ett vakuum. Utfallet av en analys, inte minst på ett så ideologiskt laddat område som jämställdhet, beror i allra högsta grad på vilka modeller, perspektiv eller övriga grundantaganden som görs. Handlar jämställdhet om lika rättigheter och skyldigheter eller om lika utfall? Är könen essentiellt lika eller olika? Vad är socialt och vad är biologiskt?

ANNONS

Många av de som analyserat den (dessvärre) välbehövliga #Metoo-kampanjen har, i likhet med Ag, förklarat förekomsten av trakasserier och rena övergrepp med hänvisning till den rådande "maktordningen". Den ordning som det oftast är frågan om, den så kallade könsmaktsordningen, syftar på en teori som utgår från hypotesen att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Könsmaktsordningens ursprung återfinns, enligt teorin, i patriarkatet som är en för alla samhällen gemensam egenskap.

Nyckelordet i föregående meningar är "teori", könsmaktsordningen är nämligen ingen exakt vetenskap utan ett sätt, en modell att förklara ett samhällsproblem. Det betyder inte att den som inte använder just denna modell skulle leva i förnekelse avseende jämställdhetsrelaterade problem i största allmänhet.

Problem tenderar att uppstå när man tror att samhället bara kan beskrivas utifrån en utgångspunkt, i detta fall en utgångspunkt som stadfäster att ett kön ska betraktas som förövare och det andra som offer. Kanske förklarar det varför beskrivningarna av myndighetens uppdrag knappast fokuserat på att kvinnor dominerar den högre utbildningen eller att fler män begår självmord och att fler män än kvinnor mördas. Det är nämligen uppenbart att det är kollektivet "man" som antas vara problemet och att fenomen som inte stärker tesen kan lämnas därhän.

ANNONS

Detta, liksom den kollektivisering som ofta sker på jämställdhetens område, är mycket farlig eftersom den spär på den rådande identitetspolitiska diskursen. En diskurs som har kidnappat en stor del av det offentliga samtalet och som enbart resulterat i att individens särart underställts gruppens. Det har i sin tur lett till ökade krav på särrättigheter, i form av köns- och etnisk kvotering, som ju helt baseras på individens grupptillhörighet.

Risken är med andra ord stor att den nya myndigheten kommer att fortsätta på den inslagna vägen vilket skulle vara mycket skadligt, inte minst för de kvinnor som man säger sig värna. Jämställdhetskampen får nämligen aldrig reduceras till att handla om särlösningar. Äkta jämställdhet, liksom all annan jämlikhet, måste handla om likabehandling av individer.

Om regeringens mål är att få bukt med ojämställdheten i Sverige är det framför allt två områden som behöver prioriteras. Dels handlar det om ökade anslag till polisen så att de kan jobba mer brottsförebyggande, men också för att de bättre och effektivare ska kunna utreda när brott väl begåtts. Dagens situation där våldtäkter och kvinnomisshandel läggs på hög skadar förtroendet för polisen och rättsväsendet på ett irreparabelt vis. Priset för de som drabbas går inte att mäta. Dels handlar det om att bedriva en politik som får de kvinnor, inte sällan med utrikesbakgrund som står långt bort från arbetsmarknaden i sysselsättning. Dessa kvinnors utanförskap får långtgående konsekvenser ur såväl ett individ- som samhällsperspektiv och cementerar ojämställdheten på ett högst påtagligt vis då den som saknar makt över den egna plånboken saknar makt över stora delar av tillvaron. Detta är exempel på konkreta satsningar som kanske inte ser så pompösa ut på pappret men som skulle göra en reell skillnad i praktiken.

ANNONS
ANNONS