Jag har slutat gå med hörlurar i öronen på stan. När sambon och jag funderar kring sommarens resmål går flera länder och städer automatiskt bort. I går under nationaldagsfirandet var jag ständigt på min vakt när vi rörde oss i stora folkhav. Samtidigt förundras jag över hur snabbt vi anpassat oss till det ständigt närvarande terrorhotet. Hur livet fortsätter som om våra medmänniskor fortfarande fanns kvar mittibland oss.
I dag är det två månader sedan en lastbilkörde ihjäl människor på Drottninggatan i Stockholm. I dag syns knappt ett spår av det som ristade in ett före och ett efter i så många människors livshistoria. Sedan dess har Storbritannien återigen fallit offer för den extrema islamismens hand, inte en, utan två gånger inom loppet av en vecka.
Nationaldagen är en ypperlig dag för reflektion. För 23 år sedan, denna dag, mottog jag ett kuvert, en svensk träflagga och en barnbok signerad av fotbollsstjärnan Martin Dahlin i rådhuset i Lund. Äntligen var också jag svensk på pappret, i hjärtat hade jag känt mig svensk mycket längre än så. Känslan av lojalitet, respekt, tacksamhet och gemenskap är viktig för integrationen. Den man respekterar agar man inte. Den man vördar mördar man inte. Den man älskar gör man sitt yttersta för.
Det vi nu ser, hos oss och i resten av Europa, är hur människor som flytt hit eller som haft förmånen att födas här i frihet och trygghet mördar de som öppnade upp sina länder för dem. Det är minst sagt provocerande, inte minst för alla oss som gjort rätt för oss i vårt nya hemland, inte sällan mot alla odds.
Nationalstaten Sveriges gränser har länge varit förhållandevis enkla att passera. Men gränsen till samhället är desto svårare att ta sig över. Många människor fastnar därför i ett mellanförskap, mellan den yttre och den inre gränsen. Det är i detta gränsland som segregationen bor. En del av de som söker sig till IS och andra extrema islamistiska terrororganisationer formas i detta mellanförskap. Men långt ifrån alla. Flera av de som mördat oskyldiga runt om i Europa kom från, på ytan i varje fall, integrerade förhållanden, hade utbildning och förutsättningar att välja andra livsvägar.
Integration har i Sverige länge definierats utifrån ekonomiska termer, om man har ett arbete och är självförsörjande eller ej. Men hur integrerad är man om man inte låter sin dotter gifta sig med en svensk man eller om man vill mörda "otrogna" som gett en skattefinansierad sjukvård, skola och trygghet?
