48 dagar har passerat sedan riksdagsvalet. Även om tiden tycks stå till i Rosenbad pågår livet för fullt i resten av landet. Alla de problem som politikerna adresserade i valrörelsen väntar fortfarande på att besvaras. I väntan på besked om hur Sverige ska styras fortsätter exempelvis nyheterna om dödsskjutningar att komma, nu senaste bland annat från Göteborg och Segeltorp.
I ett inslag i Aktuellt intervjuas en vän till den 22-årige lärarstudenten Shayan Gaff som sköts till döds på en restaurang i Segeltorp utanför Stockholm. Av allt att döma befann sig den unge mannen på fel plats vid fel tillfälle när kriminella av misstag sköt honom.
Vännen till den mördade ser rakt in i kameran, tårögd och uppenbart skakad.
Hans ord går inte att värja sig emot: ”Vad har han gjort för att förtjäna det här? Allas första tanke var att det måste vara ett misstag, och det är ju det som har ju kommit fram nu, allt var ett jävla misstag. I Sverige, våra föräldrar flydde från det här. De flydde från våld och förtryck, för att komma hit och sådant här följer oss här ändå.” (SVT 24/10).
Det är skamligt att våra politiker är så besatta av det taktiska spelet i riksdagen att de sakpolitiska frågorna - om kriminaliteten, den växande otryggheten, behovet av skärpt lagstiftning och fler poliser - tillåts hamna i skymundan.
Hur många oskyldiga människor ska förlora livet eller tvingas kringskära sin vardag för att slippa våldet medan det maktpolitiska spektaklet fortgår? Är det verkligen viktigare att isolera SD från indirekt inflytande än att Alliansen och SD gör upp i frågor där de är överens, som inom exempelvis kriminalpolitiken? Eller måste Gaff heta Svensson innan allvaret sjunker in?
För några år sedan hette det att de kriminella sköt varandra och att man som vanlig medborgare inte behövde känna oro. I dag räcker det alltså att man befinner sig på fel plats vid fel tillfälle - och att man har ett utländskt utseende för att risken att råka illa ut ska öka. Att utvecklingen tillåts fortgå, att nyheterna om dåden antar notisform i takt med att de mångfaldigas, talar för att vi börjar acceptera det som sker. Att vi håller på att bli avtrubbade.
I ett avgörande läge har 48 av den innevarande mandatperiodens dagar slösats bort. Men det är inte bara våldet som stämmer till oro. Också den ekonomiska utvecklingen, som ju är en förutsättning för att det alls ska kunna uppstå några resurser att omfördela till människor och välfärd, är på väg in i ett nytt skede.
Sverige kommer med stor sannolikhet att gå in i en lågkonjunktur under de kommande åren. Riksbanken kommer inte att kunna sänka räntan på det sätt som gjordes under 2008 års finanskris, reporäntan är i dag negativ, varför ett tungt ansvar kommer att vila på den sittande regeringens handlingsförmåga.
Från tidigare lågkonjunkturer vet vi att de tenderar att bli mer långvariga än högkonjunkturerna, liksom att deras påverkan på samhället i stort blir djupare. Den som står långt ifrån arbetsmarknaden i högkonjunktur hamnar än längre bort när ekonomin vänder.
Denna grupp utgörs i dag av en stor andel utrikes födda med låg eller obefintlig utbildning, inte sällan med yrkeskompetenser som svensk arbetsmarknad inte efterfrågar. Att dessa människor inte lyckats etablera sig i någon högre utsträckning när ekonomin varit god och arbetsgivarna skrikit efter arbetskraft, trots allehanda subventioner, är minst sagt illavarslande.
48 bortslösade dagar således, samtidigt som reformbehovet är skriande på område efter område. Det kanske inte är så mycket sett till en hel mandatperiod, men det är ändå oroväckande eftersom det mesta talar för en svag kommande regering, oavsett sammansättning.
Särskilt en blocköverskridande regering riskerar att få svårt att driva igenom några större reformer då all politik först ska kompromissas fram av de ingående, ideologiskt motstående, parterna innan den sedan ska vinna gehör i en splittrad riksdag.
Ett exempel på en sådan fråga rör den tillfälliga migrationslagen som löper ut den 19 juni nästa år. Hur en blocköverskridande regering bestående av exempelvis S, C, L och MP, med aktivt stöd av V, skulle navigera i den frågan återstår att se. Detta givet att S, tillsammans med M och SD, företräder den strama linjen medan C, L, MP och V vill ha en uppmjukning av reglerna.
Inför det gångna valet i september talade partiföreträdare och opinionsbildare om att vi stod inför ett avgörande val, ett vägval som skulle markera ett slags före och efter. Men om det parlamentariska läget framstår som komplicerat nu, 48 dagar efter valet, är det inget mot vad det riskerar att förefalla år 2022. Hur politikerna hanterar de kommande fyra åren, det resultat som 2018-års val lämnade dem med, liksom de problem som väntar runt framtidens hörn avgör mer än något annat utfallet om fyra år.
Valet år 2022, eller dessförinnan vid ett extra val, kommer inte att avgöras av partiernas hållning till SD.
Det kommer att avgöras utifrån den fråga som den mördade 22-åringens vän ställde: ”Vad har han gjort för att förtjäna det här?”. När allt fler vanliga, hederliga, skötsamma medborgare, med rötterna i alla världens hörn, inte längre uppfattar att deras handlingar spelar någon roll för hur deras liv utvecklar sig kan vi börja tala om orättvisa på riktigt. En orättvisa som kommer att mobilisera människor på ett sätt som vi inte har sett maken till i Sverige.
