Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Teodorescu: Hur stor invandring klarar Sverige?

Av en ny studie från Göteborgs universitet framgår att Sverige håller på att bli som USA. Men Sverige är inte USA; de egalitära visionerna är en del av vårt dna.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När SVT:s Agenda i en partiledardebatt år 2012 ställde frågan "Hur mycket invandring tål Sverige?" blev kritiken massiv. Marcus Priftis, krönikör på vänstertidningen Dagens Arena, skrev att frågeställningen var "främlingsfientlig till sin konstruktion", liksom att den inte kunde besvaras utan att "rasistiska osanningar" bekräftades (8/12). 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Agendas projektledare, Pia Bernhardson, förklarade emellertid att "frågan handlade ju om hur stor invandringen bör vara och hur Sverige klarar av att integrera dem som kommer hit. Även den frågan måste kunna debatteras." (SVT 8/10-2012). 
Som bekant var det en fråga som inte kunde debatteras på ett sakligt vis vid den tidpunkten. Inte om man inte hyste en exceptionell längtan efter att få sin mentala hälsa ifrågasatt. Att det fanns ett samband mellan storleken på migrationen och framgången i integrationen ansågs i stora kretsar som ytterst kontroversiellt - fram tills för ett år sedan. 

Det är beklagligt eftersom acceptansen för en generös migration är tätt sammankopplad med just hur väl integrationen lyckas. Givet detta är det anmärkningsvärt att frågan om hur mycket invandring Sverige klarar inte ställdes tidigare av andra än SD - eller att det inte var uppenbart att vi redan tagit oss vatten över huvudet. Liksom att politikerna inte definierat vad "klara av" ens innebär.

Någon kommer säkert att invända och påstå att man visst kunde debattera frågan, vilket ju uppenbarligen också gjordes. Men det är en sanning med modifikation. Att på riktigt diskutera frågan hade betytt att man hade laborerat med olika prognoser och utfall, precis som man gör med alltifrån skatter till försvar eller äldrevård. Det hade inneburit att man hade kunnat konstatera att vi antingen får ta emot färre som vi erbjuder lika mycket som i dag, alternativt att vi tar emot fler, men erbjuda dem mindre. Det hade varit att erkänna att resurserna är ändliga och att alla förändringar av status quo förutsätter långtgående reformer för att ekvationen ska hålla. Vilka dessa reformer skulle kunna vara och hur de i sin tur skulle påverka samhället i stort skulle också ha inrymts i en sådan diskussion. 

Men att direkt avfärda "volymfrågan" som rasistisk eller som ett avståndstagande från principen om "alla människors lika värde" är däremot varken sakligt eller seriöst. Denna debatt om debatten har tvärtom resulterat i att Sverige gått från att vara en av EU:s mest generösa mottagare, till att numera placera sig på unionens lägstanivå. Och det på bara några ynka månader. 

Av en ny studie från Göteborgs universitet framgår att Sverige riskerar att bli som USA. Forskarna har undersökt hur rörligheten ser ut för den som vuxit upp i ett låginkomstområde i Stockholm, Göteborg och Malmö. De 20.000 personer som ingick i studien var födda år 1974 och indelade i gruppen "Synliga minoriteter" eller "Övriga". Av de 16-åringar i den förstnämnda gruppen som år 1990 bodde i ett låginkomstområde skulle 61 procent bo kvar i ett likvärdigt område år 2006. I gruppen "Övriga" skulle bara 35 procent bo kvar. Att det sannolikt blivit ännu värre sedan år 2006 är ingen vild gissning. 

Men Sverige är inte USA; de egalitära visionerna är en del av vårt dna. Historiskt sett har Sverige haft hög social rörlighet och små klassklyftor. I jämförelse med USA är den sociala rörligheten generellt fortfarande stor, med undantag för individer hemmahörande i gruppen "Synliga minoriteter". För dessa är rörligheten nästan lika låg i Sverige som den är för den afroamerikanska befolkningen i USA. 

I år och under nästa år beräknas 160.000 asylsökande och deras anhöriga få uppehållstillstånd i Sverige. Var ska dessa människor bo? Var ska de jobba? Ska de få gå före i välfärdskön? Polisen har sedan en tid tillbaka varnat för de parallella samhällen där man har svårt att agera i konkurrens med de kriminella gängen. Det är i dessa områden som många av de nyanlända kommer att hamna. Utmaningen ska ses i ljuset av en annan studie från Linnéuniversitet som redan i fjol visade att svenskfödda lämnar sitt bostadsområde redan när den utomeuropeiska invandringsgruppen uppgår till mellan tre och fyra procent. 

I juli var 148.000 av de arbetslösa som var inskrivna på Arbetsförmedlingen utrikesfödda, vilket motsvarar 42 procent av alla arbetslösa. Av dessa hade 69.000 högst grundskoleutbildning. I dag uppger 240 av Sverige 290 kommuner att det råder bostadsbrist. Bara det senaste året har det kommit 70 000 barn och ungdomar till Sverige. Det motsvarar två tredjedelar av en årskull vilket föranlett Utbildningsdepartementet att konstatera att det kan saknas 60.000 lärare redan år 2019. 

När skolresultaten sjunker, blåljuspersonal utsätts för stenkastning och bilar sätts i brand, barnfattigdomen ökar, rekryteringen till IS av svenska ungdomar fortskrider, förklaras det ofta med den stora segregationen - det vill säga den misslyckade integrationen. Men den uppstod knappast som en följd av fjolårets rekordhöga migration. Tvärtom har segregationen vuxit i decennier vilket resulterat i framväxten av en etnifierad underklass som ständigt fylls på. I de förorter som tidigare tjänade som en temporär anhalt går arbetslöshet numera i arv. Att blunda för effekterna av en gränslös politik är närmast ett hån mot alla de människor som kommit hit och som fortfarande står utanför porten till Sverige AB.