Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Teodorescu: Hur ska tudelningen brytas?

De åtgärder som presenteras för att möta den nya verkligheten kommer för sent, är för klena och anpassade för en problembild som ytterligare komplicerats sedan den formulerades.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vid den här tiden för ett år sedan hade fler människor flytt till Sverige än någonsin tidigare. Under år 2015 tog Sverige emot 162 877 asylsökande, vilket är knappt dubbelt så många som året innan. 

Trots den historiska situationen har en del på fullaste allvar hävdat att migrationsfrågan fått orimligt mycket utrymme i media på sistone. Att andra viktiga frågeställningar har hamnat i skymundan. Det stämmer att svensk debatt har svårt att engagera sig i flera frågor samtidigt. Samtidigt är det svårt att särskilja eller separera migrationsfrågan från andra politiska områden. 

I dag genomsyrar konsekvenserna av den historiskt stora, och undermåligt hanterade, migrationen snart sagt vartenda annat politiskt område. Arbets- och bostadsmarknad, utbildning och välfärd, det vill säga områden som brukar värderas högt av svenska väljare och dominera våra valrörelser, innehåller samtliga numera en väsentlig migrationsdimension. Vi har gått från en situation där migrationen beskrevs som en förutsättning för att klara välfärden, till ett läge där alltmer kretsar kring hur välfärden ska klara av migrationen. Allt inom loppet av ett år. 

Vi står inför en mycket svår situation: den som saknar arbete har svårt att få en bostad. Den som inte kan flytta eftersom det saknas bostäder där arbetsmöjligheterna finns förblir arbetslös. Den som saknar utbildning (hälften av de inskrivna i Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag för flyktinginvandrare saknar gymnasieutbildning), eller den som möter en skola i förfall, har svårt att få ett arbete på en kunskapsintensiv arbetsmarknad som dessutom genomgår en radikal digitalisering. Om människor inte kommer i arbete kommer välfärden inte kunna leverera enligt det samhällskontrakt som vår konstruktion vilar på. Det i sin tur kan leda till höjda skatter vilket kan komma att påverka skattemoralen och missnöjet hos de som har ett arbete men som ändå känner sig nödgade att hålla sig med privata försäkringar för att kompensera för det som det allmänna inte längre kan garantera. 
De åtgärder som regeringen, liksom oppositionen, presenterar för att möta denna nya verklighet kommer för sent, är för klena och dessutom anpassade för en problembild som ytterligare komplicerats sedan den formulerades. Mest allvarligt är kanske det faktum att bara 57 procent av personer födda i Asien och Afrika har ett arbete i dag. Detta ska ställas mot motsvarande siffra för inrikes födda som uppgår till 82 procent. 

I söndagens Agenda i SVT intervjuades näringsminister Mikael Damberg (S), som har i uppdrag att få fram 30 000 "enkla jobb", om det faktum att det under år 2015 enbart skapades 5000 jobb med de lägsta utbildningskraven. Regeringens lösningar handlar i mångt och mycket om att skapa subventionerade anställningar för den grupp som står längst ifrån arbetsmarknaden. Dessa anställningar är problematiska av två skäl: dels, vilket redovisades i Agenda-inslaget, går bara vart fjärde subventionerat jobb till en kvinna (trots att nästan hälften av de som fick uppehållstillstånd i fjol är just kvinnor). Samtidigt tar utrikes födda kvinnors arbetsmarknadsetablering längre tid och avviker negativt från männens och inhemska kvinnors. Dels för att det visat sig att subventionerade anställningar inte har haft sådan positiv effekt som man hoppats, helt oavsett vilken regering som suttit vid makten. 

Människors möjligheter att få ett arbete sammanhänger med andra människors möjligheter att skapa arbeten. Subventioner är konstgjord andning som bara bekräftar det faktum att det är dyrt att anställa i allmänhet, och alldeles på tok för dyrt att anställa den som saknar kvalifikationer i synnerhet. 

Sverige blir alltmer segregerat. Att den regering som för tre år sedan gick till val på att måla upp bilden av ett samhälle som slets isär inte agerar kraftfullare för att få in de som nu står längst bort från arbetsmarknaden i arbete är illavarslande. Detta särskilt när vi vet att det knappast kommer bli lättare för dem att komma i arbete när konjunkturen väl vänder nedåt och konkurrensen om de minst kvalificerade jobben hårdnar. Regeringen kommer aldrig uppnå sitt mål om EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020, men nog kunde den väl åtminstone lyckas med att på riktigt förbättra möjligheterna, och kapa kostnaderna, för företagen som ska anställa?