Säg mig hur du ser på ett tiggeriförbud och jag ska säga dig vilken människosyn du har. Ungefär så har det låtit i Sverige när den laddade frågan om förbud kommit på tal. Den som tagit ställning för ett förbud har ansetts ha en tvivelaktig människosyn, den som har varit emot har varit moraliskt högstående.
I verkligheten är det långt mer komplext. Frågan som alla som månar om romernas möjlighet att bryta med sitt historiska utanförskap, där som här, bör ställa sig är hur man bäst ger hjälp till självhjälp, på såväl kort som lång sikt. Kommer den fattigdom som driver romerna till Sverige att långsiktigt upphöra för att de tigger småpengar i Sverige som lindrar nöden kortsiktigt? Eller skapas incitament att fortsätta tigga, som en kortsiktig lösning, vilket egentligen enbart cementerar den långsiktigt destruktiva spiralen?
I onsdagens upplaga av Uppdrag granskning sändes det norska programmet "Lyckolandet" där journalister med dold kamera kartlagt tiggeriet i Bergen. I dokumentären skildras hur de som styr det norska nätverket tjänar storkovan på att tvinga rumänska romer att tigga, stjäla och prostituera sig. Det är en djupt tragisk bild som förmedlas där utsatta människor systematiskt utnyttjas, inte sällan av skrupelfria landsmän.
Som ett svar på de senaste årens försök att finna en lösning på vad som framstår som ett olösligt problem aviserade Moderaterna nyligen att man vill se ett nationellt förbud mot tiggeri. Ett lokalt initiativ, som fått mycket kritik, har redan röstats igenom i Vellinge kommun. Motståndarna menar att fattigdom inte kan lagstiftas bort varför ett förbud vore kontraproduktivt. Nu är det emellertid ytterst få, om någon, som påstått det. Problemet är att fattigdomen inte heller försvinner bara för att man önskar bort den.
Allmosor och medlidande kan aldrig vara svaret på utsatthet, det var det inte när fattig-Sverige en gång lyfte sig ur misären och det kommer inte vara svaret på 2000-talet heller. Men om Rumänien inte tar sitt ansvar då, kanske någon invänder, är då allmosor inte bättre än svält? Givetvis är det för den enskilde bättre att ha mat på bordet än att inte ha det, men återigen är problemet större än så.
Rumänien är ett av Europas fattigaste länder. Som ledarsidan tidigare skrivit (28/9-2015) uppskattades drygt 40 procent, av en befolkning på 20 miljoner, som fattiga. Fem av Rumäniens åtta regioner utgjorde de fattigaste i hela EU. År 2011 motsvarade den totala månatliga genomsnittsinkomsten per hushåll omkring 5000 svenska kronor. Pensionen motsvarade i genomsnitt 1650 kronor år 2010. Arbetslösa erhöll 10,5 procent i bidrag av den tidigare inkomsten.
En rumänsk rom som tigger i Sverige har enligt de uppskattningar som gjorts kunnat få ihop i snitt mellan 250 och 400 kronor om dagen. Matematiken är enkel; för den som saknar arbete i Rumänien, vilket många romer gör, är det höst rationellt att tigga i ett land som Sverige. Liksom det är rationellt för den som har utbildning att söka sig utanför landets gränser för att arbeta, vilket också många gör.
Rumäniens problem kommer inte att lösas på Sveriges gator. Den bild som skildrades i onsdagens norska dokumentär går inte att blunda för längre. De organisationer som verkar för romer i Rumänien har länge uppmanat de som vill skänka att göra det till de som arbetar med utsatta på plats i Rumänien. Ett tiggeriförbud kombinerat med åtgärder, exempelvis på utbildningsområdet, på plats i Rumänien är ett första steg som alla som månar om romernas situation bör överväga.
