Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry photography

Teodorescu: Feghet löser inte välfärdens dilemma

Vill man bedriva en politik som i grunden förändrar Sverige måste man vara ärlig. Varför är det ingen som öppet deklarerar att man i medmänsklighetens namn väljer öppna gränser framför generös välfärd?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Låt oss leka med tanken att det fanns en stor folklig vilja för en mycket stor, ja rent av fri, invandring till Sverige. Vad skulle det krävas för reformer av våra strukturer och system för att en sådan vision, som inget annat land i världen bejakat och gjort verklighet av, skulle kunna bli verklighet? 

Frågan kan tyckas märklig givet den tydligt kritiska opinionen mot större migration men eftersom a) inget tyder på att människor kommer upphöra att fly från krig, samt förflytta sig i jakten på en bättre tillvaro, b) våra politiker gör allt för att underminera de lagar som de själva har stiftat i syfte att hålla migrationen reglerad (nu senast den så kallade gymnasieamnestin för omkring 9000 afghaner) så är frågan mer aktuell än någonsin.

En mycket stor eller fri invandring, som skulle bestå av alltifrån fattiga analfabeter till specialiserade arbetskraftsinvandrare, är oförenlig med det välfärdssystem som Sverige sedan länge stoltserat med. Denna välfärdskonstruktion kan man visserligen, på goda grunder, argumentera för att förändra eller helt ta bort. På så sätt skulle var och en få behålla mer av vad han eller hon intjänat samtidigt som var och en också skulle få ta ett större ekonomiskt ansvar för det egna livet.

Däremot kan man inte låtsas att det går att behålla dagens skattefinansierade välfärd och samtidigt öppna landets gränser så att alla som vill ha del av den också villkorslöst får det. Systemet är helt enkelt inte riggat för ett sådant upplägg. De nordiska välfärdsstaterna skapades med nationalstaten som utgångspunkt. Här, liksom överallt i världen, exkluderas den som inte är medborgare eller har uppehållsrätt från en rad rättigheter liksom tillgång till den generella välfärden. Välfärdsekvationen är beroende av att alla gör sin plikt innan de kräver sin rätt; först stoppar man in resurser - sedan plockar man ut dem vid behov. Det innebär också att mer resurser måste stoppas in i det gemensamma systemet än vad som plockas ut. 

Om vi skulle öppna gränserna, eller för den del fortsätta på den inslagna vägen där ett nej med tiden kan bli ett ja för den som saknar rätt att vistas här, skulle nationalstaten och därmed dess koppling till välfärden förändras i grunden. Men nu kanske någon invänder att Sverige behöver arbetskraft och att vi därför har råd att ta emot de som vill komma till oss. Av statistiken vet vi dessvärre att varannan utrikes född är utan jobb efter åtta år i Sverige. För kvinnor eller människor som saknar gymnasiekompetens kan det ta ännu längre tid. Med ”jobb” menas inte nödvändigtvis varken heltid, fast anställning eller ett arbete utan statliga subventioner. Verkligheten är med andra ord ännu värre än vad statistiken ger sken av. 

Därutöver är nästan sex av tio som är inskrivna på Arbetsförmedlingen födda utomlands, trots att gruppens andel av befolkningen uppgår till enbart 18,5 procent. Utifrån detta kan man, om man förespråkar stor eller fri migration, dra en rad slutsatser. Dels att den svenska arbetsmarknaden, eller den svenska modellen för den delen, inte är utformad efter den arbetskraft som står till buds. Trots allehanda subventionerade anställningsformer, som i ärlighetens namn mest påminner om konstgjord andning, fortsätter sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda att stå ut; mer än var femte utlandsfödd är arbetslös jämfört med 1 av 25 bland svenskfödda. 

Om man vill tillåta migration till Sverige av människor som saknar den utbildning eller kompetens som efterfrågas måste det bli mycket billigare att anställa, lägstalönerna sänkas och de rigida regelverken som reglerar arbetsmarknaden luckras upp. Det finns goda skäl för, liksom en hel del lika goda skäl mot, en sådan ordning. 

Det saknas något större folkligt stöd för den här sortens åtgärder men vill man bedriva en politik som i grunden förändrar Sverige måste man vara ärlig med vilka premisser som gäller. En annan slutsats man kan dra rör välfärden mer specifikt. I veckan deklarerade Socialdemokraterna att man önskar införa språkplikt för asylsökande och nyanlända. Vid frånvaro från undervisningen ska dagersättningen kunna dras in. Det tänkta kravet ska gälla för deltagande i svenskundervisningen och ska också beröra de som har fått uppehållstillstånd liksom de som saknar arbete men inte kan svenska. 

Sedan årsskiftet gäller utbildningsplikt för nyanlända som innebär att den som inte kan arbeta ska ägna sig åt utbildning och andra insatser som bedöms nödvändiga för att på sikt kunna få ett arbete. Det Socialdemokraterna öppnar för är en mycket tydligare koppling mellan rätten till ersättning och skyldigheten att göra rätt för sig. 
Det är rimligt att man, om man vill behålla välfärdssystemet och samtidigt öppna gränserna, skapar ett kvalifikationssystem med tydliga krav.

Man skulle kunna tänka sig en modell som innebär att den som uppbär något slags bidrag samtidigt måste vara sysselsatt, exempelvis med någon form av praktik. Det finns alltid behov av att enklare sysslor utförs någonstans i samhällsapparaten. Till en början skulle enbart rätt till akutsjukvård och skola ingå, med tiden och ju mer etablerad man blev, skulle fler rättigheter tillkomma.

Ett alternativ, om man inte vill knyta etableringsbidrag till sysselsättning, är att erbjuda lån i stället för bidrag, vilka ska betalas tillbaka till staten inom ett visst antal år. Under dessa år kan individen befrias från skatt så att den kan spara ihop till en bas att stå på. På så sätt skulle välfärden kanske kunna hållas relativt intakt trots den stora inströmningen av nya människor. 

Så varför driver inget parti en politik i linje med denna skiss, varför är det ingen som öppet deklarerar att man i medmänsklighetens namn väljer öppna gränser framför generös välfärd? För att man är feg och tror att man kan skjuta ett oundvikligt dilemma på framtiden. Men verkligheten hann ikapp makthavarna 2015 och den kommer att springa ikapp dem igen.