Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Alice Teodorescu: Teodorescu: Förr eller senare måste Annie Lööf välja

Centerpartiets reformvilja och idéutveckling överskuggas av det parlamentariska dilemma som är på allas läppar här i Almedalen.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När Annie Lööf (C) går upp på Almedalsscenen är det med självförtroendet på topp. Sedan valet år 2014 har partiet ökat sitt väljarstöd med 6,4 procentenheter enligt SVT/Novus senaste väljarbarometer. Därutöver har Annie Lööf seglat fram som den mest populära partiledaren. Så har det inte alltid varit, snarare tvärtom, varför Lööf förtjänar respekt för den resa som hon har gjort. 

Under Centerns dag här i Visby har en rad förslag med syfte att reformera arbetsmarknaden presenterats. Bland annat föreslås en uppluckring av anställningsskyddet i lagen om anställningsskydd som skulle innebära förändrade turordningsregler för företag med upp till 50 anställda, liksom ökade möjligheter för äldre att kunna erhålla studielån, samt att den som lever på bidrag och som börjar arbeta ska få behålla en större del av sitt bidrag under en period på två år. 

Det är i grunden kloka åtgärder, inte minst förändringen av turordningsregeln har ett viktigt symbolvärde som innebär att kompetens premieras före anställningsår. Bättre hade det naturligtvis varit om lagen helt hade gjorts om för att bättre svara mot en modern arbetsmarknads förutsättningar, men som ett första steg är det bättre än inget. 

Dessvärre överskuggas partiets reformvilja och idéutveckling av det parlamentariska dilemma som är på allas läppar här i Almedalen. Av en ny Novusmätning framgår att drygt tre av fyra anser att det är viktigt att i god tid före valet få veta vilka partierna kommer att samarbeta med vid en eventuell valvinst. Ett dilemma som de flesta centerpartister envetet förtiger. En förklaring till att Lööf vunnit respekt, inte minst bland gamla Reinfeldtister, är hennes ställningstagande mot alla former av samarbete med SD. Gott så. 

Men frågan är vad som händer om resultatet på valnatten om drygt ett år ger samma mandatfördelning som den som råder i dag; alltså att allianspartierna samlar färre väljare än de rödgröna, som visserligen blir större men utan egen majoritet. I ett sådant läge har C meddelat att man inte kommer att ta över regeringsmakten med SD:s stöd. 

Däremot har partiet meddelat att man avser att ingå i en alliansregering om alliansen blir större än de rödgröna, med egen majoritet eller ej. Dessvärre finns det ingenting som talar för att alliansen, eller de rödgröna för den delen, samlar egen majoritet nästa gång heller. Det innebär att om alliansen blir större än de rödgröna, men utan egen majoritet (alltså exakt den situation som råder i dag med de rödgröna vid rodret) så kommer alliansen behöva det SD-stöd som Centerpartiet under innevarande mandatperiod seglat fram på att motarbeta. 

I praktiken återstår då enbart att samarbeta med Socialdemokraterna och eventuellt Miljöpartiet - alltså samma partier som skärpt svensk migrationspolitik till EU:s miniminivå, som knappast vill reformera arbetsmarknaden och som motsätter sig vinster i välfärden - eller att avstå från att ingå i alla regeringskonstellationer. 

Centern kommer förr eller senare att tvingas välja. Hur de än gör kommer svekdebatten att bli tuff, fråga bara Miljöpartiet.