Låt oss vara uppriktiga; det är inte de eventuella vinsterna i välfärden som är det primära problemet för vänstern. Det är maktförskjutningen som de inte tål. Maktförskjutningen från stat och politiker till vanligt folk. Makten för den enskilde att ta ansvar och själv få välja - och inte minst välja bort - skola, vård och omsorg. Det är en frihetsreform att värna.
I torsdags utspelades ytterligare en valrörelsefars i Sveriges riksdag. Då lade regeringen, plikttroget gentemot sin gisslantagare Jonas Sjöstedt (V), fram sitt förslag att begränsa vinster i välfärden trots vetskap om riksdagsmajoritetens negativa inställning. Förslaget röstades föga förvånande ner men skadorna för investerings- och innovationsviljan i branschen är redan betydande.
Den alltmer vulgariserade debatten, som mynnat ut i det mycket kritiserade förslaget om vinstreglering, bygger på ett felaktigt påstående om att välfärdsföretagen skulle läcka skattemedel och därigenom dränera den redan hårt ansträngda välfärden på skattemedel. Sanningen är snarare att privata företag får lika hög eller till och med lägre ersättning jämfört med sina kommunala kollegor. Trots detta erbjuder de privata aktörerna lika bra eller till och med bättre kvalitet på sina tjänster på nästan samtliga områden enligt flera studier.
Frågan som då borde infinna sig är varför de kommunala verksamheterna, som alltså får lika mycket eller mer resurser, så ogenerat tillåts slösa med medborgarnas skattepengar? Om regeringen hade varit ute efter att maximera förhållandet mellan kvalitet och effektivt nyttjande av skattemedel, i stället för att rasta sina ideologiska käpphästar, hade tyngdpunkten snarare legat på att jaga kommunala förluster och inte privata vinster.
I ett läge där samhällsapparaten befinner sig under hård press, där samhällskontraktet vittrar samman allt mer, samtidigt som medborgarnas efterfrågan av välfärdstjänster ökar, är behovet av fler händer och kloka hjärnor som utvecklar verksamheterna större än någonsin.
Så varför envisas vänstern med att försöka förstöra en hel bransch? Förmodligen, vilket konstaterades inledningsvis, är det inte vinsterna som är problemet för vinstjägarna. Sannolikt är det valfriheten i sig, då det är den som skapar konkurrens mellan olika huvudmän, som är det egentliga problemet. Utan konkurrens skulle brukarna inte kunna jämföra kvalitet. Det är över huvud taget lönlöst att diskutera kvalitet när det saknas alternativ att ställa mot varandra.
Och nog är väl just kvalitetsaspekten avgörande? Inte minst på skolans område tycks valfriheten vara det som retar mest gallfeber på de som gillar olika så länge alla gillar likadant. I debatten om den svenska skolans problem utpekas det fria skolvalet alltid som boven. Om det försvann skulle skolorna bli mer jämlika och segregationen upphöra.
Också detta påstående missar de grundläggande förutsättningarna: skolsegregationen sammanhänger med boendesegregationen. Så länge man inte tvingar människor att bosätta sig i vissa, inte sällan problemfyllda stadsdelar, för att på så vis minska boendesegregationen, kommer det fria skolvalet att vara centralt för möjligheten att blanda barn från olika stadsdelar och med olika socioekonomisk bakgrund.
Anders Trumberg, verksam som forskare vid Örebros universitet, är en av de som hävdar att skolvalet är boven. I en intervju ställer han sig frågande till om skolvalet är ”värt de här effekterna. Kan man göra någonting för att begränsa den här flykten från vissa skolor så skulle det vara bra” (SVT 23/5).
Det är en häpnadsväckande slutsats att Trumberg tycks anse att ”flykten ska begränsas” genom att eleverna ska fråntas möjligheten att lämna dåliga skolor, i stället för att de dåliga skolorna ska vidta åtgärder eller stängas om de inte förmår fullgöra sitt uppdrag.Det är social ingenjörskonst i sin mest cyniska skepnad och dessvärre symptomatiskt för föreställningen om att rättvisa är synonymt med att alla, oavsett egen ansträngning, i slutänden ska ha det lika dåligt.
Det hade varit ärligare om de som argumenterat på detta sätt vågat erkänna att målsättningen att skrota valfriheten grundar sig i aversionen mot olika utfall, det vill säga själva kärnan i det fria valet.Men valfrihetsreformerna uppstod inte i ett vakuum, de var ett av svaren på bristerna inom kommunernas och landstingens monopol.
Samma utveckling syns på många områden; inte minst är uppkomsten av nya, alternativa medier i västvärlden ett svar på de traditionella mediernas oförmåga att hantera konsumenternas efterfrågan, liksom framkomsten av nya enfrågepartier runt om i Europa är resultatet av de etablerade partiernas oförmåga att identifiera och åtgärda de samhällsproblem som väljarna finner angelägna.
Dessa svar kan man tycka illa om. Men oavsett om de formuleras som välfärdsföretag, franske Macrons framgångsparti La République En Marche! eller de svenska Sverigedemokraterna som ser ut att göra ett rekordval i höst, så är de inte problemet - de är snarare symptom på problemet. Och vad är då problemet? Jo, att de som historiskt haft makten, och därmed ansvaret, missbrukat sitt förtroende.
