Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Teodorescu: En permanent, tillfällig lösning

I Agenda hävdade bostadsminister Peter Eriksson (Mp) att det byggs mer än på decennier. Det är visserligen sant men problemet är att de lägenheter som byggs inte kommer att att kunna efterfrågas av de grupper som behöver dem som mest.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Politik handlar inte om att vilja utan om att välja. I klartext handlar det om att ställa olika gruppers behov mot varandra. Söndagens Agenda i SVT, vars huvudfokus var de närmare 100.000 personer som har fått uppehållstillstånd och som inom kort är i behov av ett permanent boende, blev en smärtsam påminnelse om de praktiska konsekvenserna av politikens oförmåga att göra dessa val. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ett exempel ur den bistra verkligheten: Å ena sidan 90 nyanlända, som beviljats uppehållstillstånd, som bor i en gammal bilhall i Jönköping, inklämda i bås som saknar innertak och härjas av vägglöss. En tillfällig lösning som riskerar att permanentas, som så mycket annat i den havererade migrationspolitikens spår.

Å andra sidan bosättningslagen som tvingar kommunerna att ordna bostad åt de nyanlända som Migrationsverket anvisat till kommunen. I 60 procent av landets samtliga kommuner uppkommer därför så kallade undanträngningseffekter, alltså att andra svaga grupper, såsom personer som ska slussas ut från olika institutioner och behandlingshem, får stå tillbaka i bostadskön till förmån för de nyanlända. I många kommuner, inte minst där kommunala bostadsbolag saknas, har kommunerna till och med köpt bostadsrätter som de upplåtit åt de nyanlända. 

Detta är ett svårhanterligt dilemma som riskerar att skapa ilska mot oskyldiga nyanlända, i stället för mot de politiker som vägrade se sambandet mellan migration och integration. I grunden handlar det emellertid om det är moraliskt försvarbart att nyanlända ska få gå före i bostadskön? Är det rättvist att kommuner tvingas lösa nyanländas boendesituation medan något motsvarande krav inte finns för andra grupper i samhället? Nej, det är det inte. Asylrätten handlar om rätt till skydd från krig och förföljelse, inte till försörjning. På längre sikt behöver därför politikerna definierar vad som är ett rimligt mottagande och till vilket pris.

En betydande konsekvens av nuvarande ordning är trångboddheten, inte som tidigare enbart i några storstadskommuner, utan i stora delar av landet. "Vi har regler för vilket utrymme hästar och hundar ska ha. Men människor låter vi bo hur som helst. Vi vet att det bor alldeles för många i våra lägenheter. Vi upptäcker till och med folk som bor i våra källarutrymmen", säger Håkan Bergström Franzén, vd på Lessebohus i Småland. Enligt Bergström Franzén råder trångboddhet i minst 300 av deras 862 lägenheter. Om man jämför bostadsytan per boende i hyresrätt i Lessebo har den i snitt minskat med tio kvadratmeter på fem år, och då är inte de som befinner sig olagligt i Sverige inräknade, påpekar han (Dagens Samhälle 26/10).

I Agenda hävdade bostadsminister Peter Eriksson (Mp) att det byggs mer än på decennier. Det är visserligen sant men problemet är att de lägenheter som byggs inte kommer att att kunna efterfrågas av de grupper som behöver dem som mest; det vill säga låginkomsttagare med många barn eller studenter med skral ekonomi. Då riskerar vi att få en situation med bostadsbrist och bostadsöverskott samtidigt. Eftersom rörligheten i det befintliga systemet är så låg, och köerna i storstäderna där jobben primärt finns decennierlånga, skapas den låsta situation som alltså riskerar att förvärras ytterligare under kommande år.