Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Teodorescu: En halv sanning är likväl en lögn

Är lösningen att instifta en "sanningskommission" som ska reglera vad som är sant och inte, liksom vad som ska få spridas eller ej?
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det pågår ett slag om verklighetsbilden och därmed om sanningen. Mycket står på spel, inte minst för de som är vana vid att vara auktoriteter utan bevisbörda. Det förklarar det höga tonläget i samhällsdebatten och besattheten kring att etikettera "motståndaren". Men om man själv inte vill bli behandlad på det sätt som motståndaren behandlas är det tid att höja rösten. En dag kan man själv vara den som hamnar i kylan för att man tycker "fel". Och var så säker på att den dagen kommer, i varje fall för den som baserar sina åsikter på principer. Själva idén med en princip är nämligen att den håller över tid, oavsett hur den omgivande kontexten skiftar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Enligt en ny undersökning som gjorts bland besökarna på landets sju största nyhetssajter anger hälften av de svenska nyhetskonsumenterna att de inte lockas av de traditionella medierna, var femte har inget förtroende för dem. Gemensamt för alla respondenter är att de värderar "saklighet, opartiskhet och kvalificerad information även om de verkar lägga olika innehåll i de begreppen." (SVT 15/12). 

Inom journalistiken skiljer man på det som skrivs på nyhets- och opinionsplats. Att det råder tydlig skillnad mellan news and views är lika viktigt som att nyheterna är korrekta. Men även om det inte framförs en direkt åsikt på nyhetsplats kan vilka nyheter som väljs ut, hur de vinklas och vem som kommer till tals innebära ett indirekt ställningstagande. Det är alltså skillnad på att ha en agenda i sin nyhetsförmedling (även om nyheten i sig är "sann") och att vara helt konsekvensneutral. Det senare innebär att man förmedlar fakta, utan att ta ställning till vem som gynnas eller missgynnas av den, och låter läsaren dra sina egna slutsatser. Utan pekpinnar.

Men uppfostringsambitionerna är många och ofta inlindade i välmenande ställningstagande. Vi ser det i Medieutredningens förslag om framtidens presstöd som med rätta kritiserats av bland andra tryckfrihetsexperten Nils Funcke: "Det kan framstå som välmenande att medier som väcker misstro, utan att de gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp, inte ska få statligt stöd. Men ur askan i elden reser sig ett hot mot yttrandefriheten när den behövs som bäst. Historien har gott om exempel på hur staten direkt eller mer subtilt försökt styra medierna i kristider” (Expressen 7/11).

Men vi ser det också i det verktyg som Facebook ska lansera tillsammans med nyhetsbolagen Associated Press, ABC News och den informationsgranskande sajten Snopes i syfte att granska och flagga för uppladdat material som uppfattas som tveksamt (SVT 15/12). Att i ett läge när alltfler söker information bortom de traditionella medierna, för att de upplever att dessa inte gör sitt jobb, sätta dessa aktörer på att granska sanningen är bara kontraproduktivt. 

Självklart är det ett demokratiproblem att falska nyheter sprids vilket inte minst den amerikanska valrörelsen illustrerade. Men är lösningen att instifta en "sanningskommission" som ska reglera vad som är sant och inte, liksom vad som ska få spridas eller ej? Och hur kommer det sig att så få problematiserar det faktum att så många medier öppet propagerade för Hillary Clinton? Hur väl stämmer det överens med målsättningen om journalistisk opartiskhet? Var det verkligen ingen i svensk offentlighet som sympatiserade med Trump eller var det ingen som vågade ventilera det offentligt?

Det talas mycket om mångfald i svensk offentlighet, men då alltid med utgångspunkt i människor hudfärg. Vore det inte mer relevant att granska bristen på mångfald beträffande åsikter, som ju sannerligen inte har något att göra med melaninhalten i huden? Det är sant att många människor lever i nyhetsbubblor och att närvaron i sociala medier lätt cementerar den egna verklighetsbilden. Men gäller det inte oss alla, också makthavare och journalister, och inte bara lågutbildade, arga män?

I valrörelsen år 2014 påstod den sittande alliansregeringen att sysselsättningen ökade, oppositionen med Socialdemokraterna i spetsen hävdade att arbetslösheten ökade. För väljaren var det inte helt enkelt att hänga med, gick det bra eller dåligt för Sverige? Vem talade sanning? Båda. Med andra ord kan två uppgifter vara sanna, trots att de är motstridiga. På samma vis kan både den som hävdar att migrationen är lönsam och den som hävdar att den inte är det tala sanning; allt beror på vilken slags migration man talar om, hur regelverket ser ut i det land dit den sker, hur många som kommer samtidigt och över hur lång tid. 

I forna Östtyskland fanns i slutet av 1980-talet en miniakt för varannan DDR-medborgare. Makten kunde upprätthållas genom den ständiga jakten på "fienden" - alltså den som tänkte annorlunda. Det som fick människor att spionera på sina arbetskamrater, grannar och familjemedlemmar var en politisk övertygelse om att man räddade freden och friheten mot "fientligt negativa personer". För detta premierades man med uppskattning och makt. 

Det är i detta uppskruvade läge viktigt att värna sanningen, det är vi nog alla eniga om. Men denna strävan får inte användas som alibi av krafter som vill tysta meningsmotståndare. I Stasi utbildades de blivande officerarna i konsten av psykiskt bryta ner de oppositionella, obekväma rösterna. Taktiken var enkel: sprid skvaller, förstör privata relationer, anklaga meningsmotståndaren för att fara med osanning. I krig är sanningen den första förloraren, låt oss vara varsamma med den i fred.