Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Teodorescu: Duktighetens revansch

Den absolut viktigaste politiska insatsen är att skapa förutsättningar för människor som anstränger sig att också få skörda frukterna av sina ansträngningar.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I debatten om duktighet som åter blossat upp, denna gång med anledning av Birgitta Ohlssons debutbok på temat, hävdas oftast att människor borde befrias från samhällets förväntningar, att duktigheten är en fälla som begränsar. Så kan enbart den som befinner sig innanför resonera, för oss andra som gjort resan från exotisk "invandrare" till svensk finns inga genvägar - för oss är duktigheten den enda biljetten till friheten. 

Som första generationens svensk har jag förväntats leva upp till nidbilden av den exotiska invandraren i ständigt behov av samhällets stöd och medömkan. Mina misslyckanden, liksom mot förmodan framgångar, har inte betraktas som mina - utan som samhällets. Eget ansvar har man ansett att jag inte ska behöva bekymra min traumatiserade hjärna med, ju mer passiviserad desto bättre. 

Som invandrad (ordet invandrare indikerar att vandrandet är en process som fortsatt pågår, därför tar jag personligen avstånd från det) tvingas jag nämligen ständigt finna mig i att kastas mellan de som älskar eller hatar "mig" utifrån mitt födelseland. Vem jag är spelar mindre roll, som "invandrare" får jag helt enkelt leva med att omvandlas till en bricka i ett politiskt spel där de som hatar, liksom älskar, objektifierar mig på exakt samma sätt. 

För de som hatar är "invandraren" förklaringen till allt ont, för de som älskar är nykomlingen nästintill felfri. Sanningen är att de som invandrat till Sverige är som folk är mest - väldigt olika. En invandrad är inte utbytbar mot en annan trots att bägge kan ha ett svåruttalat efternamn och mörkt hår, lika lite som en svensk kvinna är utbytbar mot en annan på basis av att bägge har bröst. Därför blir alla mångfalds- och kvoteringsambitioner där man kategoriserar människor och för statistik kontraproduktiva, eftersom de snarare befäster än luckrar upp stereotypa föreställningar om "den andra".

Den här krönikan riktar sig till den som är ny i Sverige, kanske mest till denna någons barn. Men också till den som vill "hjälpa" de många nyanlända som är i startgroparna att bygga sig ett nytt hemma i vårt land. Låt för ingenting i världen någon tuta i dig att du är ett offer, inte ens för "strukturerna"! Sverige är inte ett rasistiskt eller i allmänhet diskriminerande land, du är inte predestinerad till ett visst öde, tvärtom.

Är det någonstans man kan lyckas oavsett börd, etnicitet, sexuell läggning eller religion så är det här. Det betyder inte att alla kommer att bli nästa Zlatan. Inte heller betyder det att det kommer att vara enkelt ens för de som kommer i närheten. Men det är inte heller poängen. Det intressanta är att det går att lyckas här, att börja längst ner och arbeta sig upp.

Att klassresa, oavsett om du kommer från ett hem utan studietradition eller om du är född i ett annat land och saknar resurser och kontakter, kräver mycket ansträngning, tålamod och flit. Du kommer få kämpa mycket mer än den som har detta med sig hemifrån. Det kan tyckas orättvist och sorgligt. Men det är den bistra sanningen och ju förr man inser att det förhåller sig så, desto snabbare kan man göra något åt saken. Samhället ska givetvis skapa förutsättningar som möjliggör klassresor. Men vi måste också tala om det egna ansvaret att tillvarata de möjligheter som ges. I ett land som Sverige där all utbildning är avgiftsfri, från grundskola till universitet, finns få ursäkter. 

Som ny i Sverige är det lätt att få intrycket av att de svårigheter som möter nya svenskar, inte minst på arbetsmarknaden, beror på diskriminering. Men det saknas belägg för att tudelningen på den svenska arbetsmarknaden i någon högre utsträckning skulle bero på det. Däremot spelar utbildningsnivån en väsentlig roll för hur väl man kommer att lyckas, vilket inte minst Arbetsmarknadsekonomiska rådet visar i sin senaste rapport som släpptes i veckan. 

Därför förblir den absolut viktigaste politiska insatsen att skapa förutsättningar för människor som anstränger sig att också få skörda frukterna av sina ansträngningar. Sådana förutsättningar handlar om alltifrån utbildning till hur skattesystemet utformas, men också om attityder och synsätt på framgång och hårt arbete. Så bygger man in rättvisa och meritokrati i samhällskonstruktionen och lär människor att det saknar betydelse varifrån de kommer, om de är fattiga eller rika, utan att det centrala är vart de är på väg.