Teodorescu: Den bästa och den värsta av jular

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Det är med bilden av julen som med den av kärleken; antingen är den en längtan i ett kompakt decembermörker eller en smärtsam påminnelse om det som man saknar allra mest. Och precis som med kärleken är det svårt att veta om det är ens egen bild eller någon annans som man lånat och modellerat till sin. I våra dagar när såväl julen som kärleken ständigt ska fotograferas och visas upp är det ännu svårare att särskilja den retuscherade bilden av verkligheten från verkligheten i sig. För julen, liksom kärleken, är den ultimata grunden för fröjd och förtvivlan. Och avgrunden däremellan livet självt.

ANNONS

I juletid, liksom när vi är nyförälskade, omfamnar vi perfektionen och traditionerna. Plötsligt minns vi sådant som vi kanske aldrig själva upplevt men som ändå utgör en del av ett kollektivt minne. Vi lånar en munsbit av varandra, av förväntningar och föreställningar som nedärvts och förvaltats i det kretslopp som den mänskliga erfarenheten utgör. Vi finner trygghet i det beständiga - normkritiska kan vi vara alla andra dagar om året.

I bilden av julen och kärleken doftar det på ett visst sätt av hyacint och lilja, ljuset är särskilt ljust där det flämtar på spiselkransen och leendena särskilt varma. Ingen bråkar, ingen blir för full, ingen är olycklig. Kärleken flödar, liksom av sig själv flyter den fram som när vårisen med bestämdhet smälter. Den här gången, den här julen, den här kärleken kommer att bli den bästa någonsin.

Men för många andra kommer den här julen att bli den värsta någonsin. För barn som saknar en förälder och föräldrar som saknar ett barn. För den som ska genomlida första julen utan. För den som är sjuk eller ensam, eller ensam men tillsammans. För alla som skäms för att de inte kan uppbringa någon glädje trots att det är julens mål och mening i våra dagar.

ANNONS

Det finns en svensk synd och det finns en svensk ensamhet. I dokumentärfilmen "The Swedish theory of love" som gick på bio tidigare i år tecknar filmaren Erik Gandini fram en bild av ett ensamt folk. Omkring en miljon svenskar lever sin vardag i vad som kan definieras som "social isolation". Enligt undersökningar som refereras till i filmen känner 40 procent av alla vuxna svenskar sig ensamma. Gandinis tes är att dagens ensamhet är resultatet av gårdagens socialdemokratiska folkhemsbygge. Det ligger mycket i den analysen av ett land som navigerar med hjälp av statsindividualismens kompass.

I juletid får vi behöva varandra, resten av året ska den socialdemokratiska, oberoende människan inte tyngas av lojalitet gentemot kvävande familjeband. I Svensk Tidskrift skriver Alexandra Ivanov på samma tema: "Människor rasar över att deras föräldrar lämnats utan djupare mänsklig kontakt på äldreboendet i flera månader utan att kommunen slagit larm. Ryggmärgsreflexen i Sverige är att utkräva ansvar för mänskliga relationer av det offentliga." (16/12).

Upplevelsen av ensamhet har människan alltid tvingats uthärda, på egen hand. Vi dör alltid ensamma i någon bemärkelse. Men den svenska ensamheten har förstärkts av att politiken medvetet ignorerat den individuella frigörelsens baksida. På så vis betalas oberoendets pris i ensamhet och tydligast blir det när vi förväntas ingå i ett socialt sammanhang, som på julen eller vid midsommar.

ANNONS

Hur passerar denna julafton för den som ingen ens saknar? För de människor som en dag kommer att ligga döda i sina lägenheter i månader, ibland till och med i år? Enligt en av utredarna som intervjuas i Gandinis film, vars arbetsuppgift är att kartlägga eventuella anhöriga genom att bland annat leta igenom den avlidnes tillhörigheter, är det "autogirots fel". När vi rationaliserat bort storfamiljer, bekanta och grannar är det bara staten som kan larma om något inte står rätt till. Det är Kronofogden som upptäcker att du dött när ingen annan saknar dig.

Det kommer fler jular, alldeles, alldeles underbara eller bottenlöst miserabla. Det är på något vis en tröst att hålla i handen om det blir för tungt. Oavsett hur det blir så överlever man (oftast) och i övermorgon är det ändå återigen måndag.

God Jul i slott och koja, alla vuxna barn och barnsliga vuxna!

ANNONS