Får en som själv har flytt ha synpunkter på flyktingpolitiken? På om den ska vara gränslös eller reglerad, och var i så fall gränserna för hur många som kan tas emot ska gå? Eller ska den som flytt vara tyst och tacksam? Kan man ens förespråka en reglerad invandring, eller är det att betrakta som ett lojalitetsbrott mot andra behövande som då inte får tillgång till den fristad man själv fick?
De flesta som har fått möjligheten att börja om livet i frihet och trygghet är gränslöst tacksamma. Men varför skulle de, till skillnad från alla andra medborgare, förhålla sig tysta och inte kunna skapa sig en egen uppfattning i frågan med utgångspunkt i annat än det självupplevda? Varför skulle de per automatik företräda en åsikt som inget parti i Sveriges riksdag driver, nämligen att Sverige som enda land i världen skulle avskaffa den reglerade migrationen till förmån för den fria?
Som ledarsidan tidigare uppmärksammat visar SCB:s partisympatiundersökning från i maj att 12,6 procent av väljarna med två utlandsfödda föräldrar numera sympatiserar med Sverigedemokraterna. Det är en markant ökning mot hur det såg ut för bara några år sedan. I maj år 2014, inför riksdagsvalet, låg stödet i gruppen bara kring två procent. På bara tre år har stödet mångdubblats med andra ord. Utvecklingen har skett samtidigt som den historiskt stora flyktinginvandringen till Sverige. Betyder det att en växande andel av första generationens svenskar inte värnar alla människors lika värde och är främlingsfientliga fascister?
Självklart inte, påståendet stämmer lika lite med verkligheten som det gör för den stora grupp svenskar sedan flera generationer tillbaka som också röstar på partiet med rasistiska rötter. Att försöka förstå dessa människors drivkrafter är inte detsamma som att sympatisera med dem, därför är det kontraproduktivt att avfärda dem som högerextrema monster. Om man i stället tar sig tid att lyssna på de invandrade som kan tänka sig att rösta på partiet framhåller de ofta att de, i högre utsträckning än många andra i samhället, påverkas av att integrationen försvåras av att det ständigt tillkommer nya människor.
Det är i de förorter där det redan bor många utrikesfödda som konsekvenserna av den skenande segregationen känns inpå bara skinnet, inte i Örgryte eller på Östermalm. Det är i förorterna som trångboddheten accelererar, där som de mest problemtyngda skolorna finns med låga studieresultat, där arbetslösheten är hög och gängkriminaliteten frodas. Det är dessa människor som betalar priset för oförmågan, eller oviljan, att konsekvenstesta politiken innan man ger sken av att Sverige ens i teorin skulle kunna ta emot alla världens behövande.
Det är inte en slump att många som fått en fristad i Sverige också månar om landets förmåga att kunna fortsätta vara en fristad för andra behövande i framtiden. Oron över den stora migrationen till Sverige på kort tid, givet vår historiska oförmåga att integrera människor trots gedigna insatser, handlar inte om främlingsfientlighet utan om omtanke - omtanke om de som en gång bodde här och om de som en dag ska komma. Acceptansen för migrationen sammanhänger med hur väl integrationen fungerar. Att bortse från detta är i bästa fall naivt, i sämsta fall djupt cyniskt.
