I Sverige råder nästintill nolltolerans gentemot politiker som missköter sig i det privata. Förra hösten avgick gymnasie- och kunskapsministerminister Aida Hadzialic (S) efter att ha fastnat i en poliskontroll med 0,2 promille alkohol i blodet. Brottet var i juridisk mening ringa men ministern, som hade "uppfostrats att ta ansvar" för sina handlingar, lämnade med högburet huvud.
En annan omskriven avgång stod dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (M) för som lämnade dagen efter att Aftonbladet hade publicerat uppgifter om bland annat påstådda sexköp. Tidigare under den borgerliga mandatperioden hade handelsminister Maria Borelius (M) och kulturminister Cecilia Stegö Chilò (M) lämnat på grund av obetalda tv-licenser och svart städhjälp.
Givetvis ska den som aspirerar på att ha makt över andra människors liv och leverne föregå med gott exempel och inte ägna sig åt lagbrott. Hur en människa agerar i det privata säger ofta mycket om värderingar och karaktär, varför förväntningarna på våra folkvalda ska vara skyhöga. Men besattheten vid det privata illustrerar en annan intressant aspekt: varför avgår eller avsätts svenska politiker så sällan när de uppvisar dåligt omdöme eller rentav inkompetens i sin politiska gärning? Varför granskas de så sällan utifrån vad de gör med makten och vad de uppnår under sina fyra år?
Den upprullade skandalen på Transportstyrelsen sätter fokus på frågan om såväl tjänstemäns som politikers ansvar i sin yrkesutövning. Det är talande att de ansvariga statsråden, primärt infrastrukturminister Anna Johansson (S) men också inrikesminister Anders Ygeman (S), hittills kunnat komma så lindrigt undan genom sin konsekventa ansvarsplacering på den berörda myndigheten.
Men Johansson är ytterst ansvarig för det inträffade, liksom den uppseendeväckande tysta riksdagsoppositionen är ytterst ansvarig för att påtala det och kräva hennes avgång. Om Alliansen inte agerar nu kan den här skandalen i förlängningen bli den sista spiken i borgerlighetens kista. Om man inte är beredd att jaga ut statsminister Stefan Löfven (S) ur sin semesterdvala och nu fälla ansvariga statsråd som riskerat rikets säkerhet, vad ska man då fälla dem för senare. Flygskatten eller?
En annan aspekt som skandalen aktualiserar rör behovet av att återinföra ämbetsmannaansvaret och därmed att rättsväsendet får hantera tjänstefel i fler situationer än vad som är fallet i dag. Ämbetsmannaansvaret var en reglering som innebar att en tjänsteman i offentlig förvaltning hade ansvar för fattade beslut och kunde bli föremål för disciplinåtgärder eller avsked vid förseelser.
Genom ämbetsansvarsreformen från år 1975 avkriminaliserades stora delar av det straffrättsliga ansvaret för offentligt anställda. Straffansvaret för tjänstefel och de särskilda ämbetsstraffen avsättning och suspension avskaffades och ersattes av bland annat brott mot tystnadsplikt och mutbrott och finns reglerade i brottsbalkens 20 kapitel. Det är emellertid ytterst ovanligt att någon döms efter bestämmelserna i brottsbalken, trenden i dag är tvärtom att allt fler anställda inom offentlig förvaltning anmäls för tjänstefel samtidigt som allt färre döms.
Mot denna bakgrund är det väsentligt att ansvariga statsråd tar konsekvenserna av sitt agerande och att detsamma gäller de offentliga myndighetsutövare som begår tjänstefel. Det är viktigt i sak men har också ett högt symbolvärde. Myndighetsutövning handlar inte sällan om människors liv. Genom att återinföra ett reellt tjänstemannaansvar inskärps betydelsen av myndighetsutövningen, vilket kan bidra till att upprätthålla människors förtroende trots den inträffade skandalen som vi dessvärre nog inte sett slutet på.
Medborgarnas förtroende är politikens och myndighetsutövningens främsta valuta. I Transparency Internationals årliga kartläggningar brukar Sverige listas som ett av världens minst korrupta länder. Människor har länge, i internationell jämförelse, hyst hög tillit till samhällets institutioner, liksom till sina medmänniskor. Det som nu inträffat på Transportstyrelsen, i kombination med det växande misstroendet mot mediers förmåga att förhålla sig konsekvensneutrala, liksom mot politikers skicklighet att lösa och analysera genomgripande samhällsproblem, riskerar att få långtgående konsekvenser för tilliten. I vårt allt mer polariserade tidevarv vore det en katastrof.
