När man ringer till kvinnokliniken i Mora efter klockan 16.00 en vardag finns det ingen barnmorska eller gynekolog att tillgå, varken där eller på akuten. I stället hänvisas man till Falun med sina besvär. Dit tar det omkring en timme och tjugo minuter. Samma dag som jag erfar detta läser jag återigen om det ansträngda läget på många av landets neonatalavdelningar.
I exempelvis Uppsala har platsbristen lett till att Akademiska sjukhuset tvingats skicka familjer som väntar barn till Åbo i Finland. Sektionschefen i Uppsala påpekar att födelsetalen i Sverige ökat med 30 procent samtidigt som neonatalavdelningarna resurssätts på samma vis som för 15 år sedan (SVT 6/7). När SVT Nyheter ringer runt till 13 av landets sjukhus som erbjuder neonatalvård anger åtta stycken att det råder platsbrist och att läget är pressat.
Svensk sjukvård dras med enorma problem som inte är semestertidsrelaterade eller avgränsade till specifika specialistområden. Enligt Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren började man larma om kaoset redan på 1990-talet. I en intervju säger hon: ”Det är ingen myt. Och det har bara blivit värre. (…) Behoven är större i dag, men vårdplatserna är färre samtidigt som vi inte har någon fungerande primärvård eller specialiserad öppenvård. Man brukar kritisera aktiebolagen för kvartalshysteri, men det är samma kortsiktiga tänk inom vården.” (SvD 27/6).
På knappt tio år har antalet vårdplatser i Sverige minskat med omkring 10 procent, från 21.300 till 18.800. Vi har gått längst i världen med att dra ned på vårdplatserna samtidigt som Sverige under 2016 hade den största folkökningen sedan år 1861 och populationen som helhet blir allt äldre.
Men det är som bekant inte bara inom vården som problemen inte längre går att maskera. I ett reportage i Expressen skildras hur en enda polisbil bevakar hela Dalsland, ett område stort som hela Storstockholm. Polisen larmar om att de tvingas ignorera brott vilket resulterat i att dalslänningarna börjat bygga egna utryckningsfordon. I vissa glesbygdskommuner finns det numera fler anställda på Systembolaget än hos Polisen.
Men polisbristen, med dess konsekvenser i exempelvis outredda brott, är på intet vis enbart ett glesbygdsfenomen. Av siffror som SvD begärt ut från Polismyndigheten framgår att Polisen varje dag lägger ned 13 ärenden om försök till våldtäkt eller fullbordad våldtäkt. Bara i år har 1886 ärenden lagts ned. En polis i södra Sverige konstaterar att utredningar om våldtäkter prioriteras ned och att ärendena läggs på hög, oöppnade (16/6).
Under Almedalsveckan som avslutas i morgon har alla partiföreträdare lagt huvudet på sned och allvarsamt, om än i olika ordalag, konstaterat att klyftorna i samhället växer. Det är så dags. Det är skandalöst att vi betalar och betalar, men får mindre och mindre tillbaka. Antingen får staten bli bättre på att fokusera på sina kärnuppgifter, jaga förluster i stället för vinster, och börja prioritera bland utgiftsposterna eller så får man vackert erkänna att man inte klarar av att uppfylla sin del av avtalet (även kallat samhällskontraktet) och därmed genast sluta lägga beslag på människors hårt förvärvade slantar och i stället låta oss själva bekosta den välfärd vi behöver. Det är helt orimligt att vi ska betala två gånger, en gång till staten och därefter en gång till för en privat lösning som ska kompensera för det staten inte förmår leverera.
Politiker, av alla kulörer, måste sluta skylla på varandra – ni har gemensamt bidragit till utvecklingen och ni har ett gemensamt ansvar för att hantera konsekvenserna. Är det verkligen så mycket begärt att de som byggt och som varje dag bygger det svenska samhället, oavsett var i världen vi föddes, ska få känna trygghet, ha tillgång till bästa möjliga utbildning, omsorg och vård, oavsett var i landet vi bor, oavsett om vi är pensionärer eller gymnasister, varvsarbetare eller journalister? Så länge vi betalar skatter på svensk nivå har vi rätt att förvänta oss just detta. Annars har vi blivit lurade.
