Brukar du glänta på främmande människors brevinkast och skrika hur mycket du hatar dem? Hur vedervärdiga de är? Att du önskar dem döda? För de flesta är sådant beteende otänkbart. Men det som är otänkbart i verkliga livet tycks kunna mätas efter en annan måttstock i sociala medier där vänster- och högertroll, också sådana som till vardags förekommer i det verkliga livets finrum, tävlar om uppmärksamheten. Vad gör det med den som utsätts för hatet och med samtalsklimatet i samhället överlag?
Hatet och hoten, oavsett varifrån de kommer och i vilket forum de framförs, har ett enda motiv - att skrämma till tystnad och att skapa ängslighet. När Gefle Dagblads modiga chefredaktör Anna Gullberg nu hotats till livet, som en följd av tidningens granskning av Gävle moské och dess förhållande till våldsbejakande islamism, bör vi alla reagera resolut.
De hot som Gullberg tvingats motta är inte bara riktade mot henne, de är också riktade mot press- och yttrandefriheten i vårt land. Gullberg har i GD kommenterat det inträffade med att tidningen kommer att fortsätta granska och inte låta sig stoppas. Hatten av för denna beundransvärda hållning. Det skrämmande i sammanhanget är emellertid att en publicist i Sverige år 2016 får anses vara modig och beundransvärd när hon gör sitt arbete. När hon inte backar, när hennes tidning granskar också sådant som anses vara omtvistat.
Religionskritik, särskilt med udden mot islam, är bland det mest kontroversiella som kan yttras i offentligheten just nu. Därför kan det vara på sin plats att påminna om hur religionskritik, sedan upplysningstiden, har lagt grunden för de västerländska demokratiernas tolerans. En tolerans som har möjliggjort respekt för andra religiösa uttryck, liksom för rätten att inte tro på något alls. Utan den ihärdiga kritiken som riktades mot kyrkan över hela Europa, utan den reformering av kristendomen som pågått i många hundratals år, hade våra samhällen och medborgerliga rättigheter sett helt annorlunda ut. Denna process måste islam också genomgå.
I dagens sekulariserade Sverige är det ytterst få som höjer på ögonbrynen när kritik eller skämt av allehanda slag riktas mot kristendomen och dess utövare. De flesta anser att det är viktigt att kyrkan granskas och att exempelvis pedofilskandaler inom katolska kyrkan kommer fram. För hur ska något annars kunna förändras, om brister och oegentligheter aldrig får påtalas? Med andra ord är det "avslappnade" förhållandet till kristendomen, där fördömanden kan riktas obehindrat, ett direkt resultat av att kritiken har varit levande under många sekel och att kyrkan anpassat sig efter den.
Sällan blir emellertid svensk debatts oförmåga att hålla två saker i huvudet samtidigt så uppenbar som när det kommer till frågan om den våldsbejakande islamismen. Det måste gå att förhålla sig till att den överväldigande majoriteten av alla världens muslimer inte är terrorister, samtidigt som man konstaterar att den senaste tidens religiöst motiverade attacker mot Paris, Bryssel och Köpenhamn har utförts av just muslimer. Exemplet kan jämföras med att en majoritet av världens män inte våldtar kvinnor, samtidigt som man kan konstatera att de flesta våldtäkter utförs av män.
Det tycks på sina håll vara mer relevant att tillintetgöra den som har det dåliga omdömet att påtala ett problem, än att ta tag i de frågeställningar som identifierats. Därför har kvinnliga vänsterdebattörer som skildrat framväxten av moralpoliser som begränsar kvinnors liv i förorten anklagats av vänstern för att öka polariseringen och gynna SD:s världsbild. Terrorexperter som länge har varnat för jihadismen har utmålats som islamofober. Det har blivit legitimt att aktivt missförstå sina meningsmotståndare, att leta efter dolda motiv så snart man inte håller med om någons problemformulering eller slutsats.
Vad skulle hända om vi började göra precis tvärtom? Om vi började läsa varandra mer välvilligt, i enlighet med den idé som inom vetenskapsteorin kallas för generositetsprincipen? Om vi var mer generösa i våra tolkningar, i stället för att utgå ifrån att allt som med lite ansträngning kan missförstås, också ska missförstås?
I retorikträningen i skolan tvingades vi ibland öva på att argumentera för något som vi egentligen var emot. Vi var tvungna att identifiera motståndarens bästa argument och på så vis lära oss att det alltid finns skäl att lyssna och utgå ifrån att den andre har lika goda bevekelsegrunder för sina ståndpunkter som en själv.
I en demokrati är det essentiellt att alla åsikter och perspektiv, också sådana man själv inte delar, får framföras. Det betyder inte att alla handlingar baserade på dessa åsikter är legitima, det är en åtskillnad som är central att komma ihåg. Yttrandefriheten existerar bara så länge människor vågar utnyttja den. Den är främst till för att skydda det obekväma, provokativa och fula. Det vackra, som alla är överens om, klarar sig alltid ändå.
