Unga som får svälja fimpar. Eller som blir urinerade på och får kyssa sina förövares fötter efter att de blivit rånade. Det händer inte i ett fjärran land. Det är inte heller någon pjäs. Ungdomsrån som brottsform ökade med 31 procent i Sverige förra året enligt Brottsförebyggande rådet. Det i ett land där barnens rätt haft en unik ställning och barnperspektiv är ett honnörsord.
Trots att frågan är på mångas läppar tippas det på tå, än en gång i ännu en fråga. Varför? Jo, för att det finns en tydlig kulturell aspekt här - många av förövarna är barn till människor som invandrat till Sverige. Hur obekvämt det än kan vara för en del, kvarstår frågan om hur unga människor kan agera så brutalt, ja direkt empatilöst, mot sina medmänniskor?
Det är en sak att ta emot människor. Det är en annan sak för dem att hitta sin plats i samhället. De som inte förmår att balansera mellan olika kulturella normer, och slits mellan ett strikt reglerat sammanhang och ett friare sådant, drabbas av vad som kallas för kulturell schizofreni.
I krocken med västvärlden kan längtan efter en idealiserad bild av föräldrarnas värld leda till ett sökande efter ett förlorat paradis. Det påverkar hur individen ser på sin omgivning, men också på sin identitet. I det gapet hittar vi, vad gäller ungdomsrånen, gärningsmän som aktivt motsätter sig majoritetssamhällets normer.
De gör det dessutom med ett våldskapital som deras offer saknar. Men offren saknar också något annat. De är i förövarnas ögon fega och ensamma "svennar", de ingår inte i våldsbenägna gäng, de är inte riktiga män, deras beskyddare är staten och inte auktoritära gäng. Den på vissa håll nedlåtande synen gentemot svenskar bland utrikesfödda är känd sedan tidigare.
I ett reportage från Malmöstadsdelen Seved kunde man läsa om hur hatet mot svenskar föddes ur bitterhet och en känsla av avstånd från samhället. (Expressen 14/5 2016). Likaså har motiven till bruket av våld mot svenskar varit kända ännu längre bland politiker och allmänheten. I en nu fjorton år gammal artikel kunde man läsa om hur unga rånare beskrev sina handlingar som ett "krig mot svenskarna" (DN 25/3 06).
Inget av detta sker förstås i ett vakuum. Anekdotiskt som det är, har jag ställt frågan till tjugotalet personer, alla i medelklassen, om hur de skulle agera om deras barn blev rånat och urinerat på. Samtliga har svarat att de skulle låta lagen ha sin gång. Inte för att komma med ett socialt acceptabelt svar, utan för att det, om något, är svenskt. Det sitter i ryggmärgen.
Men här uppstår två problem. Det första är att signalen från samhället har varit att nästintill alla våldsverkare kan hjälpas med sociala insatser. Om gärningsmannen dessutom är av annan härkomst är han, enligt moderna teorier, ett offer för omständigheterna, och anses inte riktigt kunna ta ansvar för sina handlingar . Det andra är att straffet för de brutala förnedringsrån som vi sett inte står i paritet med det lidande som offret fått genomgå. En mobil, en jacka, några hundralappar kan man sätta ett värde på. Men hur värderar man den förnedring och i längden det rätteliga förakt som följer efter att man kysst sin förövares fötter och blivit urinerad på? Det sätter spår för livet och kan rasera såväl självkänsla som tilltron till ett rättssystem som inte tar brottet på tillräckligt stort allvar.
Personrån som inbegriper ett sadistiskt element tyder på något mer än avsaknaden av fritidsgård eller föräldrarnas arbetslöshet. Att hamna i samhällets marginal kan givetvis förklara varför man inte upplever att utbildning lönar sig eller varför brott kan anses vara en väg till snabba pengar. Men att förnedra rånoffret blir ett uttryck för ett hat och en bitterhet gentemot majoritetsbefolkningen som kräver en djupare förklaring än den vår statsminister hittills har gett.
Det går inte att fortsätta använda samma slitna förklaring - vilket Löfven gjort upprepade gånger - att skylla på skattesänkningar. Kopplingen mellan skattesänkningar och våldsamma och sadistiska rån är tunn och vittnar snarast om en desperation - säg något, vadsomhelst - för att inordna problemet i en politisk kontext. Men det räcker givetvis inte. Och det måste statsministern innerst inne själv ana.
