I fredags hade det gått 20 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin pappa. När hon vägrade underordna sig hederskulturen fick hon betala det yttersta priset. Han sköt henne i huvudet för att hon ville leva ett självständigt liv. Och ja, en sådan pappa är inget annat än en ynkrygg. Man kan skylla på dålig integration, arbetslöshet eller rasism, men det är inte sanningen. Sanningen är han satte hederskulturen före sin egen dotter. Det gör mig så jävla arg.
Men ännu argare är jag på dem som fortfarande, 20 år senare, fortsätter att relativisera det hedersförtryck alltför många unga kvinnor, och män, lever under. Politiska företrädare och andra tongivande röster som fortfarande vägrar använda begreppet hedersvåld utan i stället menar att det är samma sak som mäns våld mot kvinnor. Som försvar hävdar man att det riskerar att skapa rasism om man kallar förtrycket kulturellt. Kvalificerat skitprat.
Den sortens vanföreställningar gör att det kulturellt betingade hedersförtrycket fortsätter skörda offer i form av mördade unga människor i vårt samhälle. Det är ett fruktansvärt underbetyg åt vår demokrati. Och bland dem som nu hyllar Fadime och fördömer hedersförtrycket finns ett antal som inte precis stod på barrikaderna när mina socialdemokratiska partivänner Nalin Pekgul och Carina Hägg gjorde sitt yttersta för att lyfta problemet politiskt. Tvärtom.
LÄS MER: Samhället sviker de hedersutsatta
Just Pekgul och Hägg fick betala rejält för att de tog striden mot hedersförtrycket. Så ser feghetens logik ut. Banal ondska är inte bättre än utstuderad. Grundligt iscensatta förtalskampanjer fick effekt och bägge lämnade politiken. Tiden har nu gett dem rätt. Nu säger mitt parti att man ska vända på alla stenar för att komma till rätta med samhällsutvecklingen. Det är verkligen på tiden. För det är inga okända fakta vi talar om.
Nu är jag hjärtligt trött på alla minnesceremonier. Det hjälper inte att tala vackert. Man måste orka motverka hedersförtrycket i verkligheten. Då behöver vi förstå den galna logik som finns bakom hedersbegreppet. Ibland tror jag att vi som inte varit i närheten av den erfarenheten har svårt att greppa vad det handlar om. I den här frågan måste folk med erfarenhet lära oss andra som vuxit upp förskonade från förtrycket. För mig blev det verkligt först när Nalin berättade.
En annan som tar folkbildandet runt hederskulturen på allvar är författaren Mikael Thörnqvist. Om man vill förstå hur hedersförtryckets logik tillåts fungera i vår demokrati ska man läsa hans obehagligt läsvärda bok ”Yasmines sista match” (2021). Den är en fristående uppföljning på ”Fotbollshoran” (2015, båda utgivna på Vulkan förlag). Bortanför alla rapporter och statistik är den en rejäl litterär spark i magen. Här kan skönlitteraturen hjälpa oss förstå. Läs den.
Vi ska inte vara rädda för att tala klarspråk om hedersförtrycket. De som påstår att det främjar rasism och främlingsfientlighet är bara rädda om sitt eget skinn. Jag menar att det är direkt ohumanistiskt att låta företrädesvis unga kvinnor fortsätta leva under hedersnormer. Tiden är nu mer än mogen för handling.
LÄS MER: Att blunda för hedersvåldet är ett svek mot utsatta barn
