En viktig anledning till det ryska misslyckandet med att förgöra den ukrainska statsmakten är att omvärlden, till skillnad från Putin, inte betraktar Ukraina som en del av Ryssland.
Kriget behandlas inte av omvärlden som en rysk inrikespolitisk angelägenhet, motsvarande en begränsad separatistkonflikt. Ukraina anses vara en oberoende stat, utsatt för en oprovocerad aggression.
Därför har stödet till Ukraina varit unisont i den demokratiska världen. Tyskland har väckts ur sin törnrosasömn och har helt ställt om sin försvars- och utrikespolitik. Europeiska länder som Estland och Polen har tömt sina militära förråd och skickat alltifrån pansarvärn till stridsvagnar. Sanktionerna har, trots deras höga kostnad för Europa, varit ett exempellöst uttryck för att den demokratiska världen är beredd att betala ett högt pris för sina principer.
Det här borde oroa ledarna i Peking. Kommunistkina och dess president Xi Jinping tittar noga på det som sker i Ukraina.
Likt sin allierade Ryssland, har Kina gått på sin egen propaganda om att väst är dekadent, servilt och svagt. Landet kan nu behöva ompröva sin diplomatiska strategi, som under hela 2010-talet varit offensiv och präglad av hot och utpressning. Den kanske inte fungerar lika bra som tidigare, givet vad som har hänt i Ukraina.
LÄS MER: Vi får inte låta Kina dominera oss
Hittills har den aggressiva kinesiska diplomatin varit en dundersuccé. I motsats till Rysslands helt misslyckade försök att utmåla Ukraina som en ickestat har Kina lyckats med sin kampanj visavi Taiwan. Land efter land har brutit förbindelserna med Taiwan. En blandning av piska och morot har fått även rika demokratier att dansa efter pipan på det sätt som Beijing önskar.
Det är så Kina vill ha det. För när tidpunkten inträffar när Fastlandskina bestämmer sig för att försöka annektera Taiwan, kan de proklamera att det handlar om en inrikespolitisk angelägenhet, som att disciplinera några bångstyriga skåningar. Kommunistkina vill att Taiwan ska vara isolerat och ignorerat. Utan vänner och allierade. Det är det nödvändiga förarbetet som gjorts inför en invasion av det demokratiska och oberoende landet.
Därför är symbolhandlingar, som bekräftar Taiwans oberoende och existens, så viktiga. Även Sverige har en liten roll att spela här. I Taiwans huvudstad Taipei finns det som kallas Swedish Trade and Invest Council. Det är en sorts handelskammare som också, i avsaknad av officiell ambassad, fungerar som Sveriges de facto ambassad.
I dagarna beslutades i riksdagen att verksamheten ska ändra namn till ”House of Sweden”. Det betyder kanske inte mycket för världen men är en subtil signal om hur Sverige ser på relationerna till Taiwan då det är namnet på den svenska ambassaden i Washington. SD, M, KD och L har varit eniga i sitt stöd för namnbytet. Markus Wiechel (SD) har varit pådrivande och till slut anslöt sig även C, MP och V till linjen. Enbart Socialdemokraterna har stretat emot.
LÄS MER: När techbolagen går Kinas ärenden
Och det motståndet är väl värt att uppehålla sig vid en kort stund. Det utgör nämligen en mycket pedagogisk studie av den ångestladdade och skräckslagna utrikesdoktrin som regeringen driver och som Kommunistkina jobbat länge för, inte bara i Sverige.
I plenisalen argumenterade ledamoten Jamal El-Haj (S) under onsdagen mot namnbytet med argumentet att samarbetet med Taiwan har fungerat bra. Men varför det skulle vara ett argument förklarade inte den socialdemokratiska ledamoten. Sverige borde inte på något sätt avvika från EU-linjen, var El-Hajs enda egentliga argument med substans. Underförstått: Sverige ska inte på något sätt driva en utrikespolitik som på något som helst sätt skulle störa relationerna med Kina.
Den sortens utrikespolitik kan vi kalla för Merkeltänk. Den går ut på att aldrig agera på ett sådant vis som på riktigt utmanar eller irriterar despoter. Det går alldeles utmärkt så länge det håller despoten nöjd. Just Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel var länge Putins favorit i Europa eftersom hon aldrig ställde till med en scen eller väckte några besvärliga krav.
Men det kommer ofrånkomligen en dag då despoten gör något som det inte går att betrakta neutralt längre, som att invadera ett grannland. Då står man där med sina goda förbindelser med diktaturen, och ser lite dum ut.
Taiwan kommer med stor sannolikhet att bli ett framtida Ukraina. Båda länderna symboliserar hur ett demokratiskt Kina respektive Ryssland skulle se ut. Det är en konstant påminnelse för omvärlden och den inrikespolitiska oppositionen att ett annat samhälle är möjligt. Sådant kan förstås inte despoterna i Moskva och Shanghai tillåta.
Tiden är därför knapp. Arbetet med att stärka relationer till Taiwan börjar nu. Om ett land börjar så följer andra efter. När Litauen öppnade ett representationskontor i Taipei så ställde Xi Jinping till med storgräl. Men den lilla baltstaten har inte vikt sig och har visat att diplomatisk mobbing inte fungerar per automatik. Ska Sverige visa solidaritet med det demokratiska Taiwan eller fortsätta med den fega linjen tills en invasion tvingar Socialdemokraterna att ta ställning?
