Den 2 augusti år 1980 sprängs en tidsinställd bomb på tågstationen I Bologna. Det var en varm dag så det var tjockt med resenärer i det luftkonditionerade väntrummet. Åttiofem personer dog. Den fascistiska organisationen Nuclei Armati Rivoluzionari låg bakom dådet och flera av de dömda sitter ännu i dag i fängelse.
Mellan åren 1969 och 1974 drabbades Italien av en rad terrordåd utförda av högerextrema grupperingar, vilket i sin tur följdes av en rad attentat från vänsterextremt håll. Perioden kallades i efterhand för ”blyåren”. Den nazistiska terrorismen var brutal och urskiljningslös och den försvann först när merparten av de extrema gruppernas medlemmar hade fängslats.
Den nazistiska terrorismen under efterkrigstiden var blodig och brutal. Till antalet var de separatistiskt motiverade terrordåden i Europa betydligt vanligare. Men Korsika, Baskien och Nordirland har blivit fredligare. Våldet på dessa platser handlade dessutom om politiska konflikter där lösningar fanns att finna. Med nazismen är det annorlunda. Det är en totalitär ideologi vars målsättningar är ett rasrent och odemokratiskt Europa. Medan separatismen mattats av går den nazistiska terrorismen i dag in i en mer aktiv fas.
Mot bakgrund av detta är det oroväckande att man från rättsväsendets sida i Sverige inte tycks uppfatta nazistisk verksamhet som terrorism. När kammaråklagaren på riksenheten för säkerhetsmål, Mats Ljungqvist, förra veckan lämnade in ett åtal mot tre män som misstänks för sprängdåd i Göteborg lyste ordet terrorism med sin frånvaro.
De tre männen hade åkt till Ryssland och tränat med en rysk nazistorganisation. Efter hemkomsten hade de placerat bomber på Syndikalisternas lokal på Övre Husargatan samt på ett flyktingboende i Frölunda och Lilleby. En städare på det ena flyktingboendet fick livshotande skador. Det var ren tur att ingen mer skadades. Brottsrubriceringen är allmänfarlig ödeläggelse samt mordförsök, alternativt synnerligen grov misshandel.
Åklagaren Mats Ljungqvist gjorde bedömningen att nazisterna inte kunde åtalas för terrorbrott då gärningarna inte allvarligt hade ”destabiliserat politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer”. Givetvis kommer inget enskilt terrordåd göra detta. Men syftet är destabilisering och omstörtande av demokrati, så även i detta fall. Enskilda attacker kan vara mindre omfattande men de bildar ett mönster. Det är därför islamistiska attacker, även om de utförs med kniv eller fordon, betecknas som terrorism. Varför gäller inte detsamma för de nazistiska attackerna?
Det råder ingen som helst tvekan om att nazisterna är inblandade i en väpnad kamp med revolutionär prägel. De erkänner ju själva detta med stolthet. Terror är både metoden och målet. Åklagaren Ljungqvist hävdar även att ”attentat mot flyktingförläggningar och flyktingar generellt kan anses innefatta att allvarligt injaga fruktan hos befolkningsgrupp”. Vilken reaktion annan än fruktan ska flyktingarna som kollektiv uppvisa?
Den nazistiska terrorismen syftar direkt till revolution och ett omstörtande av det demokratiska samhället. Om Kammaråklagaren inte kan väcka åtal om terrorism i fallet med sprängdåden i Göteborg så är det något allvarligt fel med lagen. Att inrikesminister Anders Ygeman (S) öppnat för en lagändring är därför helt utmärkt.
I likhet med islamistisk extremism utgör nazistiskt terrorism ett existentiellt hot mot medborgarna i ett demokratiskt samhälle. Nazisterna upprepar konstant att de anser att Sverige befinner sig i ett krigstillstånd och att alla medel är tillåtna. Det är inget tomt prat. Nazister har mördat fackligt aktiva och utrikesfödda.
De tre dömda ska enligt uppgift ha ansett att Nordiska motståndsrörelsen inte var våldsam nog. Kopplingen till organisationen ska emellertid inte viftas bort. Detta är den mest synliga och extrema nazistorganisationen i Sverige och en grogrund för nazistisk terrorism. Att organisationen ska ha en monter under politikerveckan i Almedalen bör oroa betydligt fler än vad som nu är fallet.
Situationen är egentligen mycket enkel: Nordiska motståndsrörelsens verksamhet utgör ett hot mot det demokratiska samhället. Region Gotland har ingen som helst skyldighet, varken juridisk eller moralisk, att hyra ut mark till organisationen. Denna flathet från regionens sida står tyvärr jämsides med rättsväsendets njugga brottsrubricering av dåd som bara en historielös person kan klassa som något annat än terrorism.
Det finns redan i dag inom lagens ramar gott om utrymme att försvara det demokratiska samhället. Den möjligheten borde både rättsväsende och politiker utnyttja. Det är inte så långt till Italiens sjuttiotal som man kan tro och om den epoken kan lära oss något så är det att ett demokratiskt samhälle bäst försvaras med ett hårt och bestämt rättsväsende.
