2021 var året då Sverige officiellt firade demokratins hundraårsjubileum. Så särskilt mycket firande blev det nu inte. För på senare år har det smugit sig in en underton i debatten av att folket inte är att lita på och i allt för stor utsträckning ”röstar fel” – det vill säga på populister, härlett från latinets ord för ”folklig”.
Föreställningen är inte ny. Eliterna har alltid fruktat folket – och omvänt, även om intensiteten varierat. Införandet av allmän och lika rösträtt för bägge könen, 1918-21 var egentligen bara kulmen på en flera decennier lång strid om den allmänna rösträtten. Bakgrunden var representationsreformen 1866. Tidigare hade riksdagen varit uppdelad i de fyra stånden: Adel, präster, borgare och bönder. I och med representationsreformen fick vi den tvåkammarriksdag som kom att bestå fram till 1971.
Reformen 1866 innebar ett liberalt genombrott. Den gamla tanken om kollektiv representation ersattes av individuell representation. Efter 1866 kunde i princip alla män erhålla rösträtt och bli invalda till riksdagen, oavsett yrke eller börd. Men det fanns betydande förbehåll. Enbart de med en årsinkomst över en viss nivå eller fastighetsinnehav till ett visst värde fick rösta. En femtedel av den manliga befolkningen över 21 år uppfyllde dessa villkor.
Det var borgarklassens stärkta ställning som lett fram till representationsreformen 1866. Resultatet blev dock snarast att den välbärgade delen av bondeklassen stärkte sin ställning i riksdagen, eftersom Sverige fortfarande var utpräglat agrart. I takt med att industrialisering och urbanisering fortsatte ökade missnöjet med detta. En politiskt radikal rösträttsrörelse växte fram på 1880-talet som strävade mot allmän och lika rösträtt. Det skulle ta 40 år av stegvisa reformer och strider innan man nådde dit.
Hur resonerade de som motsatte sig allmän och lika rösträtt? Ett av de vanligaste argumenten var att rösträtten var något man måste förtjäna. Den som betalade in mer skatt skulle också ha mer att säga till om. Den som ägde en fastighet hade större anledning att bry sig om staten. Rättsskipning, polis, tullar och militärt förvar var på denna tid statens huvuduppgifter. Välfärdsstaten var i stort sett lika med fattigstugan.
Kraven på utvidgad rösträtt hänger intimt samman med industrisamhällets framväxt och dess sociala problem, det vill säga tanken att staten behövde träda in och spela en mer aktiv roll. Det ökade också intresset för politik hos allt fler.
Rösträtten kopplades i debatten samman med skyldigheter. Införandet av allmän värnplikt 1901 stärkte exempelvis förespråkarna för allmän rösträtt väsentligt. En mängd villkor för att få rösta fanns faktiskt kvar efter 1921, även om de enbart berörde ett mindretal. Exempelvis blev den som togs om hand av fattigvården, hade skatteskulder eller hade suttit i fängelse av med sin rösträtt.
Liberalerna var pådrivande för utvidgad rösträtt i debatten. Men i huvudsak handlade rösträttsstriden om klasskamp, den organiserade arbetarklassens framväxt och slutligen hotet från kommunismen. Ryska revolutionen 1917 och det kejserliga Tysklands nederlag i världskriget 1918 hade en avgörande betydelse för att besluten om allmän och lika rösträtt fattades de åren. Rösträtten blev en eftergift för att slippa väpnad revolution.
För kommunisterna bar rösträtten enbart en skendemokrati så länge makten var ojämnt fördelad. Så länge borgarklassen behärskade tidningarna, skolan, kyrkan och arbetslivet kunde man inte tala om demokrati. Socialdemokraterna delade i grunden denna analys men var beredda att verka inom det demokratiska systemet för att förändra samhället. Socialdemokraternas (och näringslivets) relativa pragmatism bidrog till att övergången till allmän och lika rösträtt kunde ske tämligen smärtfritt i Sverige jämfört med andra länder.
Rösträttsfrågan handlade alltså i grunden om mer än den formella demokratin. Vid sidan av frågan allmän och även lika rösträtt – mellan 1907 och 1918 rådde allmän rösträtt för män men inte lika rösträtt då vissa kunde ha upp till 40 röster – var även parlamentarismen en stridsfråga. Skulle regeringen vara beroende av riksdagsmajoriteten? Motståndarna till parlamentarismen resonerade efter en äldre maktdelningsprincip där riksdagen förvisso kunde vara folkvald, men där regeringen inte enbart skulle ta hänsyn till riksdagsmajoriteten. Man menade att kungen, som formellt utsåg regeringen, hade att ta hänsyn till ”rikets intressen” och inte bara till folkmajoritetens.
Är detta relevant idag? Ja, på så sätt att dagens system är format av en viss tids konflikter. Motståndarna till demokratin var ofta vältaliga, men hade samhällsutvecklingen emot sig. De som vill utmana demokratin i framtiden kommer inte heller vara några dumbommar. Tar man demokratin för given kan man heller inte försvara den när den utmanas på allvar.
Idag ser motsättningarna annorlunda ut än för 100 år sedan. Men demokratin är fortfarande beroende av hur samhällskonflikter hanteras. Hotet mot demokratin kommer idag inte från kommunister och kungatrogna. Men likväl från skilda håll. Dels från dem som vill ge allt mer makt till experter, tjänstemän, jurister och internationella organ där folkvalda kan kompromissa över huvudet på dem som valt dem. Det vill säga försvaga politikens möjlighet att genomdriva folkviljan. Dessa krafter identifierar sig inte sällan med samhällseliten.
Men i motsatta hörnet finns de som i folkets namn vill underminera sina politiska motståndares legitimitet och montera ned de spärrar som fjättrar och granskar makten. Det vill säga försvaga folkets möjligheter att i praktiken byta ut sina ”äkta” företrädare. Det är den ”illiberala demokratins” anhängare.
Bägge dessa grupper kallar sig gärna själva demokrater, men är egentligen bara intresserade av halva demokratin.
Vi måste förstå att demokratin inte är någon lodrätt framgångssaga. Demokratin är en skör, komplex och föränderlig process som ständigt måste vårdas. I ett historiskt perspektiv är demokratin dessutom ung. Om det ska bli något 200-årsjubileum är det bra om fler inser det.
