Tänka fritt är stort, tänka rätt är större

Könstillhörighet, sexuell läggning och etnicitet är allt, fram tills att du anför fel åsikt. Då är det inte längre värt någonting.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Från att ha varit en institution med uppdrag att skydda oss mot yttre och inre fiender – till att också erbjuda socialt skydd – till att vilja skýdda sina medborgarna mot sig själva. Så kan den svenska statens expansionsprocess något förenklat beskrivas. Processen yttrar sig i en politik som successivt blivit allt mer uppfostrande mot medborgarna; uppfostrande i bemärkelsen att vi ska lära oss att tänka ”rätt”. Det är en tendens som kanske syns tydligast inom kulturpolitiken. Museer ska inte längre förmedla kunskap, utan de ”rätta” idéerna på områden som mångfald och jämställdhet.

Kulturpolitiken håller på att bli ett medel för att nå ideologiska mål. Denna utveckling uppmärksammas i boken ‘Det sista museet’ (Timbro förlag 2016) där författaren Johan Lundberg tar avstamp i Miljöpartiets kulturpolitik, eller snarare brist på kulturpolitik. När Miljöpartiet fick kulturministerposten hade partiet ännu inte tagit fram någon kulturpolitik. Det arbetet påbörjades först efter valet 2014 och mynnade ut i ett utkast vars huvudbudskap var att mångfald skulle genomsyra kultursektorn; mätbara mål skulle sättas upp för att säkerställa att den så kallade mångfalden realiserades. Om resultat uteblev skulle det blir fråga om sanktioner.

ANNONS

Mätbara mål på mångfaldsområdet tenderar att leda till åsiktsmässig enfald. Kritikerna, som kommer från höger och vänster, har hävdat att det som sker är ett övertramp som hotar kulturen och den konstnärliga friheten. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kritiserade Miljöpartiets kulturpolitiska utkast när det begav sig. Linderborg fick nyligen uppmärksamhet när hon kritiserade den ”öppet politiserade kulturpolitiken” som ”tystar oliktänkande” (Aftonbladet 3/10). I en text redogjorde hon för hur ett samtal om normkritik och scenkonst ställts in efter hånfulla påståenden om att panelen “var för vit”. Förvisso skulle Makode Linde medverka, men enligt kritikerna företräder han ”fel” perspektiv.

Detta sammanfattar väl den syn som präglar allt större delar av kultursektorn. Könstillhörighet, sexuell läggning och etnicitet är allt, fram tills att du anför fel åsikt. Då är det inte längre värt någonting. I slutändan är det en åsiktshegemoni man vill åstadkomma och i mångt och mycket har man också lyckats. Genom att förespråka mångfald, när det kommer till hudfärg, försöker man dölja sin motvilja till mångfald i åsikter.

Ansvarigt statsråd, Alice Bah Kuhnke (MP), tycks dock oförstående inför kritiken.

Som svar på Linderborgs kritik svarade kulturministern att: ”Det jag har gjort inom kulturpolitiken hittills och kommer göra framåt, har varit med fokus att öka friheten för våra kulturinstitutioner. Om man granskar mig både i ord och handling kommer man upptäcka att det är den röda tråden.” (Dagens Media 3/10).

ANNONS

För den som faktiskt har granskat Bah Kuhnke i både ord och handling ter sig detta uttalande snarare som ett uppvisande i orwellianskt nyspråk än en sanningsenlig återgivning av hennes politiska gärning. Att politisera institutionerna benämns som att “öka friheten”. Det finns ett glapp mellan Bah Kuhnkes självbild och den politik hon företräder.

Som kulturminister bär Bah Kuhnke ett stort ansvar. Men problemen är större än Bah Kuhnke; det bottnar i ett ointresse för kulturpolitik, ett ointresse som gör det enkelt för antidemokratiska uppfattningar att få fäste. Skulden kan tillskrivas såväl Bah Kuhnkes parti, som den regering hon sitter i.

Varför gav statsminister Stefan Löfven Kulturdepartementet till ett parti som vid tillfället saknade kulturpolitik? Medan andra ministrar tillsattes för att förverkliga politik som de hade gått till val på var Miljöpartiets kulturpolitiska ambitioner ett svart hål. Sedermera har det fyllts med ett identitetspolitiskt trassel av intersektionalitet och postkoloniala teorier. Så har det plötsligt blivit viktigare att tänka rätt, än att tänka fritt.

ANNONS