Det finns ett antal yrkesgrupper som utgör samhällets bärande balkar. Utan violinister, takläggare och dataprogrammerare blir tillvaron tystare, blötare och mer frustrerande. Men utan lärare, sjukvårdspersonal och domare faller samhället ihop. Poliser hör också till denna grupp. En fungerande polismyndighet är vad som står mellan den lilla människans rättigheter och brutaliteten i principen om den starkes rätt.
Det finns förstås väldigt många hållplatser på vägen till den totala laglösheten, men låt oss för en gångs skull vara lite förutseende.
Polisen kan kritiseras för många saker. Helt säkert finns det en del konstaplar som inte gör särskilt många knop. Kårandan leder ibland till att övertramp bagatelliseras. Stundom tycks ledningen mer intresserad av statistik än av brottsprevention. Att ta till sig konstruktiv kritik hör inte heller till organisationens starka sida.
Men detta gör inte den andra sidan av polisernas verklighet mindre sann.
För närvarande pågår ett slags brevuppror. Tusentals poliser protesterar mot låga lägstalöner, mot löner som rör sig uppåt oändligt sakta och mot en alltför tung arbetsbelastning för dem som arbetar i yttre tjänst.
I jobbet ingår mycket obekväm arbetstid – eftersom de kriminella elementen oturligt nog varken tar helg eller blir laglydiga efter klockan fem på vardagar. Men trots de hårda arbetsvillkoren är söktrycket till polisutbildningen mycket högt. Därför kan man lätt råka ta för givet att yrket kommer att uppfattas som attraktivt även om 15 eller 20 år. Det finns inget som garanterar detta.
Skolan är det avskräckande exemplet. Låga löner i kombination med en alltmer pressad och styrd arbetssituation har skapat en lärarbrist som av allt att döma bara kommer att förvärras.
Agera medan tid är och låt inte polisyrket gå samma öde till mötes. Det behövs fler poliser, många fler. Och lönerna måste svara mot de risker dessa män och kvinnor utsätter sig för.
