Allt mer talar för att Sverige kommer att lämna in en Natoansökan inom kort. Det har gått fort. Sedan Rysslands president, Vladimir Putin, invaderade Ukraina i slutet av februari har Sverigedemokraterna ställt sig positiva till att Sverige följer Finland i frågan om NATO-medlemskap och även släppt kravet på en folkomröstning.
En mängd politiska signaler tyder på att Socialdemokraterna – under diverse krumbukter – är på väg mot samma ställningstagande. Därmed skulle det finnas en förkrossande majoritet i riksdagen för Natomedlemskap. De borgerliga partierna är sedan tidigare för.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser ut att bli ensamma om att motsätta sig ett medlemskap i den västliga försvarsalliansen. Under torsdagen framförde Vänsterpartiet därför krav på att en folkomröstning bör hållas i frågan.
Vänsterpartiet saknar inte argument för det kravet. Vid det senaste valet röstade en majoritet av svenskarna på partier som var emot ett Natomedlemskap. En Natoansökan förväntas bli aktuell redan innan valet i höst. Medborgarna har därmed inte fått säga sitt, även om opinionsmätningarna pekar på att fler svenskar nu är för ett medlemskap, jämfört med dem som är emot.
Praxis kan också sägas tala för V. Sverige har tidigare hållit folkomröstningar i tunga utrikespolitiska frågor med långtgående konsekvenser, såsom svenskt EU- och Euromedlemskap.
Trots det får skälen emot en folkomröstning anses väga tyngre vid en sammantagen bedömning.
Det har framförts farhågor att ryssarna skulle blanda sig i en folkomröstning genom påverkansoperationer. Det är förvisso inget bra argument. Vi ska inte inskränka vår demokrati för att vi tror att Kreml kan störa den – då har de lyckats på förhand. Men det finns andra och bättre argument emot en folkomröstning i just denna fråga.
Säkerhetspolitiken skiljer ut sig i det att den ofta handlar om reagera snabbt på en förändrad hotbild i omvärlden. Under krig kommer alltid de demokratiska processerna att behöva sättas åt sidan. Det är nu – medan Putin låst upp sin armé i Ukraina – som risken är som lägst för Sverige och Finland att gå med i Nato. Man kan tala om ett ”fönster” i tiden. Samordningen med Finland har också ett starkt säkerhetspolitiskt egenvärde.
Att stödet för Natomedlemskap är starkt hos svenska folket, liksom i riksdagen, försvagar också den demokratiska invändningen. Säkerhetspolitik bygger också i hög grad på sekretessbelagd information som enbart vissa makthavare har tillgång till, vilket försvårar genomförandet av en upplyst folkomröstningsdebatt.
Slutligen kan man påpeka att ett medlemskap i försvarsalliansen inte har samma karaktär av irreversibelt beslut som ett EU-medlemskap. Nato baseras inte på institutioner som i praktiken är näst intill omöjliga att lämna för ett litet land.
Natos medlemsländer har en ganska långtgående frihet när det kommer till utrikespolitiska ställningstaganden, hur mycket man vill satsa på sitt försvar eller hur man förhåller sig till kärnvapen. Norge tillåter inte kärnvapen på sitt territorium i fredstid. Tyskland har länge underfinansierat sitt försvar. Frankrike har som långvarig Nato-medlem haft en i högsta grad självständig hållning i utrikespolitiken. Nato kan inte jämföras med EU:s långtgående överstatlighet.
Säkerhetspolitikens speciella karaktär talar för att Natofrågan bör avgöras av den indirekta demokratin – det vill säga riksdagen – snarare än i en folkomröstning. Argumenten i den andra vågskålen väger inte tillräckligt tungt i detta fall.
