Skatter är lätta att höja men svåra att sänka. Januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna innehåller nya miljöskatter för 15 miljarder kronor och rör bland annat plastkassar, avfallshantering och kraftvärmeverk.
Finansminister Magdalena Andersson (S) är givetvis medveten om förslagens ineffektivitet. Hon vet att dyrare påsar i svenska mataffärer inte räddar världshaven. Samma sak gäller skatten på avfallsförbränning. Saken utreddes bara för några år sedan. Slutsatsen blev att en sådan skatt är verkningslös och inte alls bidrar till en giftfri avfallshantering.
En höjd skatt på kraftvärmeverk kan till och med leda till ökade utsläpp, eftersom lönsamheten minskar. Om lokala kraftverk måste stänga som en följd av detta finns risk för elbrist och därmed uppstår ett behov av att importera el från utlandet. Vilket i praktiken innebär kolkraft.
Ändå hävdar regeringen att de nya skatterna är en del i en offensiv miljöpolitik, och att konsekvenserna för konsumenterna inte blir så farliga, eftersom skatten på arbete och företagande ska sänkas som kompensation. Men så lär det inte bli. Enligt uppgifter till Dagens industri kommer några mer omfattande skattesänkningar på inkomster inte att finnas med i höstbudgeten (DI 27/8). Dessa ska i stället presenteras längre fram i mandatperioden, menar finansminister Magdalena Andersson (S).
När då? När Sverige har gått in i en lågkonjunktur och många kommuner hotas av ekonomisk kris?
Det är ingen grön skatteväxling – det är bara skattetrycket som växlar upp. Den i grunden goda tanken att utsläpp ska kosta används ofta som en täckmantel när staten söker efter nya skattekällor. Anledningen till att skatterna ändå införs är att finansministern bortser från en grundläggande aspekt av grön skatteväxling: att det man beskattar, som utsläpp, ska försvinna eller åtminstone minska kraftigt. Men det går emot en allmän princip för god skattepolitik: att nivåerna är förhållandevis stabila över tid. Det behöver dock Andersson inte bry sig om, eftersom hon räknar med att folk helt enkelt inte kommer att ändra sitt konsumtionsbeteende, trots skattehöjningar.
Bensinskatterna kan höjas, men folk på mindre tätbefolkade orter måste ändå ta sig till jobbet. Det går inte att sluta konsumera el mitt i vintern bara för att elmätaren visar svettiga siffror.
Gröna skattehöjningar är därför särskilt illa ur ett fördelningspolitiskt perspektiv. En höginkomsttagare kanske kan stå ut med att de fasta månadskostnaderna ökar, men det gäller inte för någon som redan vänder på slantarna varje månad. En avskaffad värnskatt kompenserar inte den senare gruppen.
Dessutom finns det en risk att människor blir irriterade. Varför ska plastkassar som man köper vid kassan beskattas men inte avfallspåsar som man köper på rulle? Stödet för miljöpolitik, även effektiv sådan, utmanas. Folk ser igenom dumheterna.
