Syna er egen kulturpolitik, Miljöpartiet

Kulturminister Amanda Lind går till storms mot Sölvesborg. Men hon borde fundera över den politik som regeringen fört de senaste åren. Den är lika genomsyrad av ideologiska perspektiv som Sverigedemokraternas vurm för vikingadataspel. Det blir trist om debatten om kulturpolitik endast kan rymma dessa perspektiv.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

I den brittiska författaren Julian Barnes roman ”Tidens larm”, som handlar om den ryska kompositören Dmitri Sjostakovitjs liv, gestaltas på ett briljant vis hur en totalitär statsmakt aldrig kan nöja sig med att bara styra politiken. Den måste styra kulturen också.

Sjostakovitj väntar ständigt på att säkerhetspolisen ska knacka på dörren och att hans tid ska vara kommen. Men det händer aldrig. I stället anpassar han sig till rädslan som han ständigt lever med. För att överleva väljer han det han kallar för feghetens väg. Han duckar, och klarar sig, till skillnad från många av hans konstnärskollegor. Men gör han rätt? Gör han inte samtidigt våld på sitt eget skapande?

ANNONS

För en totalitär ideologi är det självklart att konsten har samma syfte som politiken, i Sovjetunionens fall att försvara revolutionen. Men det är fel. Konstens värde bygger på ett cirkulärt resonemang, skriver Barnes, eftersom ”varje oriktig definition av konst tillskriver den en speciell funktion”. Den bara liksom... är.

Diskussionen om konstens syfte och frihet har blivit aktuell efter att det SD-ledda styret i den blekingska kommunen Sölvesborg beslutat att inte köpa in någon ”utmanande samtidskonst”.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson försvarar beslutet med att partiets kulturpolitik handlar om att främja konst som inte är splittrande utan som ”de flesta kan tycka är fint och trevligt” (SVT 22/11). Kulturminister Amanda Lind (MP) reagerar starkt på beslutet. I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver hon att Sölvesborgs kulturpolitik är en attack på det fria skapandet (21/11).

Egentligen innehåller Amanda Linds artikel ett utmärkt försvar för konstens frihet. ”Den konstnärliga friheten är motiverad utifrån människans frihet och konstens egenvärde”, skriver hon. Men trots att kulturministerns inställning är helt rimlig är debattartikeln ändå anmärkningsvärd.

Den kulturpolitik som förts sedan Miljöpartiet tog över kulturdepartementet för fem år sedan – och under en lång tid före dess – är lika dränkt i ideologi som Sverigedemokraternas idéer om att kulturpolitiken ska värna konst som främjar nationell sammanhållning. I Miljöpartiets fall är det bara andra politiska mål som ska uppnås.

ANNONS

När Miljöpartiet lite yrvaket var tvunget att formulera en kulturpolitik för några år sedan var det tydligt att konst inte alls bara skulle finnas till för sin egen skull. Att läsa Miljöpartiets program från 2015 är som att läsa en handbok i totalitärt tänkande. Kulturen ska formas, kuvas och anpassa sig efter politiska diktat. ”Tydliga direktiv och krav ska ställas på alla kulturinstitutioner och -myndigheter att arbeta med mångfaldsfrågan på alla plan”, står det. Om målen inte uppnås ska ”tydliga sanktioner” införas. All personal och alla styrelser inom kulturinstitutionerna ska fortbildas i postkoloniala teorier.

Nu är det möjligt att Miljöpartiet radikalt har ändrat uppfattning. Men den politik som förts de senaste åren ligger helt i linje med det idéprogrammet, som nu förvisso är reviderat.

Ta bara de statliga museerna. Den som besöker Nationalmuseum i Stockholm har inte bara möjlighet att få ta del av utställningar och de konstverk som visas där. Man får också en kurs i normkritisk teori. Centrala romantiska verk är försedda med små skyltar som säger att svensk historia egentligen inte finns utan är ett hittepå av nationalromantiska (underförstått moraliskt klandervärda) 1800-talskonstnärer.

Det är inte bara museerna som präglas av den här ideologin. I fjol protesterade flera bokförläggare mot Kulturrådets principer för det statliga kulturstödet. Den förra kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP) ville i samband med metoo-upproret att ”betona frågan om sexuella trakasserier när stöd delas ut” (SvD 17/2 2018). Det fick flera förläggare att oroa sig för att endast böcker som innehåller hbtq, feminism och normkritik skulle få stöd.

ANNONS

Det finns mer. Förra våren riktade Filminstitutets vd Anna Serner ett ”hot” mot filmskaparna om att införa könskvotering av det statliga filmstödet. Hon sa faktiskt så, att ”hot kan ge effekt”. Hon ville att inga män skulle få filmstöd under ett år. Det fick hon sedan ta tillbaka.

De här strömningarna är inte nya. Statliga kulturinstitutioner har länge haft uppdraget att främja ett visst ideologiskt synsätt. Sedan tio år tillbaka ska institutionerna ”integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv samt ett internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete”, vilket Myndigheten för kulturanalys har granskat och kallat för vagt i en rapport från 2017.

Riksantikvarieämbetet, en myndighet som bland annat ska stötta museerna, genomför regelbundet omvärldsanalyser. Under en stor del av 2000-talet präglades dessa av ett nästan häpnadsväckande politiskt perspektiv. I 2004 års upplaga står exempelvis att kulturmiljöarbetet ska sträva efter att bli en ”offensiv, slagkraftig och positiv kraft i samhällsutvecklingen” – alltså bedriva politisk opinion – med mångfaldsperspektivet som utgångspunkt. I en sammanfattning av myndighetens ”höstmöte” 2005 står skrivet att ”Riksantikvarieämbetets mål är att ett mångkulturellt tankesätt permanent ska genomsyra myndighetens själva själ”.

Om kulturminister Amanda Lind verkligen är oroad över den ideologiska styrningen borde hon börja med att syna den vänsterpräglade kulturpolitiken som staten fört de senaste decennierna, faktiskt sedan 1970-talet. Om hon vill försvara en rent frihetlig syn där principen om ”armlängds avstånd” gäller fullt ut borde hon börja med att tydligt och klart deklarera att de senaste årens idéer om normkritik stryks, och att staten intar en mycket mer neutral inställning.

ANNONS

Självklart kan hon vara kritisk mot SD:s kulturpolitik. Det vore väl konstigt om hon inte var det. Men att kritisera Sverigedemokraterna för att partiet har ett ideologiskt färgat synsätt i kulturpolitiken blir ihåligt när den rödgröna regeringen för exakt samma politik, med skillnaden att det är deras egna ideologiska preferenser som ska främjas.

I vissa fall har Miljöpartiet och Sverigedemokraterna faktiskt nästan samma uppfattning. I sitt kritiserade kulturpolitiska program från 2015 skriver MP att ”Kulturarvet är en resurs för demokrati och inkludering”. Den formuleringen ligger egentligen ganska nära SD:s inställning att kulturarvet ska användas för att integrera invandrare.

Visst kan man förorda att museerna ska främja mångfaldsideologin eller att metoo ska lyftas av fler romanförfattare – men argumentet kan då inte vara att konsten ska vara fri från politiska påbud, utan att ens egna politiska påbud är bättre än motståndarens. Att som politiker arbeta för att det ska vara mer av det ena eller andra i romanerna – som mer genus – betyder inte, vilket det ofta verkar som, att man är ”maktkritisk”, utan att man utövar makt.

Den nitiske försvararen av mångfaldsperspektivet och normkritik kanske hävdar att det inte alls handlar om politik. Det är ju neutralt, ett mål som alla kan skriva under på, alternativt ”vetenskapligt bevisat”. Men det stämmer inte. Det är i allra högsta grad politiskt. Normkritiken är minst lika ideologisk som nationalromantiken. Uppfattningen att ens egna åsikter egentligen inte är åsikter är själva definitionen av att tillhöra den ideologiska hegemonin, alltså det värderingskluster som ses som neutralt och som den naturliga utgångspunkten för all politik. Att se detta betyder inte att man hamnar i total nihilism och omdömeslöshet, eller att man tycker att bidrag lika gärna kan gå till någon som bedriver hets mot folkgrupp eller liknande.

ANNONS

Det går ju så klart inte att föra en helt neutral kulturpolitik. Det måste ju finnas några kriterier för vem som ska få bidrag. Konstnärlig verkshöjd är ett kriterium, förvisso inte ett okomplicerat, men ett som åtminstone borde väga tyngre än könstillhörighet. Regeringen kan så klart inte säga till museerna att de får göra vad de vill med skattepengarna. Men man behöver åtminstone inte se kulturinstitutionerna som forum för politisk opinionsbildning, oavsett om det är miljöpartistisk normkritik eller Sverigevänlig sammanhållningspolitik det rör sig om.

Det går också att vara pragmatisk. Det går att ge bidrag till både menskonst och vikingalajv. Att det inte bör vara ett krav att skriva under på en viss politisk agenda innebär så klart inte att politisk konst aldrig ska få några bidrag.

I den här debatten är det viktigt att ha klart för sig vad det är som debatteras. Det är lätt att sprida förvirring när man använder ett ord som ”offentlig konst”. Det kan tolkas som konst i offentligheten, alltså alla publika arenor, inkluderat privata gallerister och konsertlokaler. Men det kan också tolkas som konst sponsrad eller inköpt av det offentliga, alltså av stat, kommun och landsting. Att inte vilja köpa in menskonst till äldreboendena, eller att för den delen vägra köpa nationalromantiska målningar, är inte samma sak som att med våld stänga ner någons konstgalleri. Man är inte ”tystad” bara för att man inte får bidrag. De män som Filminstitutet tidigare inte ville ge några pengar blir inte tystade, utan orättvist behandlade.

ANNONS

Dmitri Sjostakovitj packade trots allt inte sin väska för att han trodde att KGB skulle knacka på dörren och säga att Kulturdepartementet avslagit hans bidragsansökan.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS