Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Aleksandra Boscanin: Sveriges politik mot terror är inte hållbar

Hittills har IS terror drabbat andra länder. Men också Sverige har del i ansvaret för att stoppa den.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Bryssel. Nice. Berlin. Tre händelser som många – inte minst de anhöriga till de hundratals som berövades sina liv – kommer att bära med sig från det gångna året. Men även om årets terrorattacker i europeiska storstäder återfinns i medvetandet också hos många svenskar så fortsätter livet som vanligt för de allra flesta här hemma. Sverige har varit förskonat från terrorattacker, med undantag för den misslyckade självmordsbombningen på Drottninggatan för sex år sedan, där ingen förutom gärningsmannen dog.

Sedan dess har vi sluppit se Sverige bli föremål för internationella nyheter om terror. Samtidigt har listan på europeiska städer som drabbats blivit längre och antalet personer som aldrig mer kommer hem blivit fler, i takt med att terrororganisationen IS vuxit i styrka. Det angår Sverige i allra högsta grad. Dels för att terrorn kommit närmare oss och att det – Gud förbjude – kan komma att smälla även här. Men också för att vi har ett ansvar och en viss skuld i att IS har kunnat bli vad det är.

Sverige har förskonats från IS, men inte från dess sympatisörer. Enligt en studie från The International Centre for the Study of Radicalisation från år 2014 låg Sverige på tredjeplats bland europeiska länder, efter Belgien och Danmark, ifråga om vilket land flest jihad-krigare kom ifrån i förhållande till landets folkmängd. 

Av de som lämnat Sverige för att strida för terrororganisationer som IS kommer de flesta från Göteborg och Angered (SR 27/12). Göteborg var även först i landet med att inrätta samordnare mot våldsbejakande extremism. Dessa har prioriterat att utbilda tjänstemän, politiker och unga i hur propaganda från IS ska bemötas.

Att vara proaktiv ska inte underskattas, men vi måste också fråga oss hur vi ska hantera de som faktiskt åkt iväg och sedan kommit tillbaka. Givetvis ska dessa personer lagföras i den mån brott går att bevisa och den nya lagen om förbud mot terrorresor som började gälla i april är ett steg i rätt riktning. Men sen då?

I Örebro talade kommunledningen till en början om att hjälpa de IS-krigare som återvänder att komma i jobb (SVT 16/1 2015), men backade efter massiv kritik. I Stockholms stad har det rödgrönrosa styret tagit fram en strategi för återvändare som bland annat innefattar hjälp att få jobb och bostad (19/5 2015). I en rapport från nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism som skrivits av Christian Carlsson återfinns stöd för denna typ av åtgärder (SR 18/10).

Sveriges strategi tycks vara att inte förarga IS i hopp om att de ska välja andra länder som mål. Frågan är vad den strategin på sikt leder till för våra relationer med andra demokratiska länder? Om den överhuvudtaget håller, och vad den gör med tilliten inom vårt eget samhälle