Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Striden om FRA:s befogenheter delade svensk politik. Bild: Marc Femenia / TT

Svend Dahl: Sveriges liberaler har återupptäckt statens kärna

Under lång tid betonade svenska liberaler framförallt de hot mot friheten som en stor stat kan utgöra. Ur det följde ett ointresse för statens kapacitet att skydda friheten.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Inga ledamöter hade svårt att hålla tårarna tillbaka i riksdagens talarstol. Spekulationerna om vilka som skulle våga bryta partilinjen uteblev. Och efter omröstningen fick inga riksdagsledamöter höra att de var “hycklare” och “svikare”. Onsdagen den 19 februari 2020 var på alla sätt och vis en helt vanlig dag i riksdagen.

Strax efter klockan 16 klubbades snabbt och effektivt regeringens förslag om så kallad hemlig dataavläsning. Vänsterpartiets Linda Westerlund Snecker begärde votering och hennes riksdagsgrupp var ensam om att trycka rött. En miljöpartist, Leila Ali-Elmi från Angered, råkade rösta nej, men fick senare lagt till protokollet att det inte varit hennes avsikt.

Det är intressant att jämföra frånvaron av debatt kring hemlig dataavläsning med den politiska strid om personlig integritet och FRA:s, Försvarets Radioanstalts, möjligheter att avlyssna internettrafik, som rasade våren och sommaren 2008. Centerpartisterna Fredrick Federley och Annie Lööf (då Johansson) var då två unga liberala politiker som ledde motståndet mot FRA-lagen, men som båda till sist slöt upp bakom partilinjen. En annan, Birgitta Ohlsson (FP), avstod i den avgörande omröstningen.

Hemlig dataavläsning handlar om att ge polisen möjlighet att hacka och installera trojaner i misstänkta personers datorer. Polisen såväl som en stor riksdagsmajoritet ser detta som ett effektivt instrument för att bekämpa brottslighet. Så kan det också helt säkert vara.

Samtidigt har många remissinstanser påtalat riskerna med att myndigheter börjar använda brister i IT-säkerheten för brottsbekämpning snarare än att försöka täppa till dem.

Kritiker har bland annat pekat på hur den så kallade Wannacry-virusattacken som stängde ner bland annat IT-system på brittiska sjukhus våren 2017 hade sitt ursprung i en säkerhetslucka utvecklad av den amerikanska säkerhetstjänsten NSA. Det har också påpekats att regeringen inte tagit till sig av kritiken och justerat sitt förslag för att göra riskerna mindre.

Man skulle kunna se frånvaron av liberal integritetsdebatt och kritik mot förslaget om hemlig dataavläsning som ett tecken på att alla liberaler blivit statskramare, och gett upp tankarna på att krympa staten för att öka den individuella friheten. Det vore dock att göra det väl enkelt för sig.

I början av året skrev den amerikanska ekonomen Tyler Cowen ett uppmärksammat blogginlägg där han konstaterade att libertarianer, anhängare av en starkt begränsad statsmakt, går mot att i allt större utsträckning betona statens kapacitet till problemlösning.

Cowen konstaterar att denna statskapacitetsliberalism fortfarande handlar om att främja kapitalism och individuell frihet, men att många samhälleliga problem idag handlar om bristande statskapacitet. Cowen nämner bland klimatförändringar, dålig infrastruktur eller illa fungerande skolor.

Inlägget är skrivet utifrån amerikanska förhållanden, men tankegångarna har relevans även för den svenska debatten. Under lång tid betonade svenska liberaler framförallt de hot mot friheten som en stor stat kan utgöra, men ur det följde också ett ointresse för statens kapacitet att skydda friheten. Utgångspunkten för många svenska liberaler, blev som under FRA-striden, att man bör frukta staten mer än de hot den är tänkt att skydda oss från.

Ett alltmer auktoritärt Ryssland, islamistisk terrorism och allt större problem med gängkriminalitet har de gångna åren fått många svenska liberaler att ompröva den hållningen. Man kan förstås, som i frågan om hemlig dataavläsning, argumentera för att liberaler idag tvärtom kommit att ta lite för lättvindigt på att ge staten nya tvångsmedel.

Däremot är det odelat positivt att svenska liberaler återupptäckt statens kärna, nattväktarstatens kapacitet, som ett liberalt projekt.

En stark stat behöver inte vara synonym med den socialdemokratiska version av staten som Svenska Dagbladets dåvarande ledarskribent Per Gudmundson för några år sedan beskrev som “nattvandrarstaten” – en stat vars uppgifter maximeras i allt förutom att skydda medborgarnas grundläggande säkerhet. Ur ett liberalt perspektiv står inte sänkta skatter i motsatsförhållande till att stärka staten.

Vi har fått en svensk statskapacitetsliberalism – där den just nu centrala fråga är statens förmåga att säkra vår fysiska trygghet. För utan den finns förstås inte heller friheten.