Den stora flyktinginvandringen har fått allt fler att argumentera för att lönespridningen i Sverige bör öka. Motiveringen är given. Nyanlända flyktingars sysselsättningsfrekvens är låg: efter fyra år i landet är endast runt 30-40% sysselsatta, och efter åtta år cirka femtio procent. Mycket talar för att de svenska lönenivåerna är för höga för att människor med jämförelsevis låg utbildning som flytt från krig i länder långt borta ska ha en rimlig chans. Och integrationen blir troligen svårare snarare än lättare framöver.
De flyktingar som kommit de senaste åren har generellt lägre utbildning än de större grupper vi tagit emot tidigare. Och när det dessutom kommer fler på en gång, blir det fler som ska konkurrera om de jobb som erbjuds.
Därför får vi nu höra en del debatter om hur lägre löner skulle påverka sysselsättningen för flyktingar, och kanske också infödda ungdomar. Sådana debatter tenderar att bli ganska förutsägbara och tråkiga. På ena sidan bordet någon som säger: "Forskningen visar att lägre löner ger ökad sysselsättning för de grupper som har svårast att få jobb". På andra sidan någon som säger: "Nej, forskningen visar att så är det inte alls".
Argumenten upprepas och ingen blir klokare. En radiodebatt är inte det bästa stället att reda ut ett komplicerat forskningsläge.
Men en sådan här kolumn kan kanske vara ett bättre ställe. Varför kan bägge sidor av debatten slå varandra i huvudet med samma argument? Ja helt klart är att forskarsamhället inte är överens. För tre år sedan ställdes i en undersökning frågan till 38 av USA:s mest framstående nationalekonomer om huruvida en rejäl höjning av minimilönerna, med 25 procent, skulle göra det väsentligt svårare för lågutbildade att få arbete: 14 svarade ja, 13 nej, och 11 vet inte. Alltså finns det inte någon konsensus i frågan om vad forskningen säger. Och alltså kan varje debattör läsa forskningen genom önskat filter och sedan argumentera därefter.
Men när man gör detta i Sverige missar man den kanske viktigaste poängen. Den forskning som vi talar om här är till stor del just amerikansk. USA är det överlägsna forskningslaboratoriet, med 50 delstater som var och en höjer och sänker minimilöner efter eget tycke och därmed skapar en karta med stor variation, som gör det möjligt att försöka utvärdera hur höjningar och sänkningar påverkat sysselsättningen.
Detta är inte genomförbart på liknande sätt i vare sig Sverige eller något annat europeiskt land. Att direkt utvärdera sysselsättningseffekter av förändringar i lönestrukturen i Sverige är näst intill omöjligt.
Så när man i den svenska debatten använder forskningen som slagträ i frågan, är det alltså amerikansk forskning man använder. Och dess applicerbarhet på Sverige är tveksam. När det gäller lönestruktur finns det inte två västländer som är mer olika än USA och Sverige.
Sverige har västvärldens mest komprimerade lönestruktur och en aktiv debatt om huruvida de lägsta lönerna är för höga. USA har västvärldens minst komprimerade lönestruktur och en aktiv debatt om huruvida de lägsta lönerna är för låga. Och en ökning av en exceptionellt låg lönespridning har sannolikt större sysselsättningseffekter än en vidare ökning av en redan hög.
Skulle vi fråga samma ovan nämnda 38 nationalekonomer om huruvida en höjning av de lägsta lönerna med 25 procent i Sverige skulle göra det väsentligt svårare för lågutbildade att få arbete är jag säker på att betydligt fler skulle svara ja.
Det finns mycket goda teoretiska skäl för att förutsätta att lägre löner ger bättre integration av flyktingar. Men på knäckfrågan "Hur mycket bättre" skulle vi ha behövt ett empiriskt svar och detta svar finns inte. Vad kan då ansvarskännande parter i den svenska lönebildningen ta med sig från detta?
Jag tycker att de bör påminna sig om just det att Sveriges lönestruktur är extrem. Ofta hörs argumentet att "Sverige inte ska bli som USA. Man ska kunna leva på sin lön i Sverige". Och det skulle man kunna med god marginal, även om lönerna föll ganska kraftigt. Avståndet till att bli som USA kunde nästan inte ha varit större än vad det är.