När världens medier samlades i Bagdad under april månad år 2003 kunde ingen ta miste på Mohammed Saeed al-Sahafs entusiasm. "De är inte ens inom 100 kilometer från Bagdad. De är ingenstans. De håller ingenting i Irak" proklamerade han när amerikanska förband befann sig på några kilometers avstånd från huvudstaden. Det bekymrade inte den irakiske ministern det minstaoch han fick snabbt av pressen smeknamnet "Bagdad bob".
Det är svårt att inte tänka på honom när man läser den senaste tiden uttalanden av rikspolischefen Dan Eliasson. Trots massiva avhopp av poliser, hård kritik inifrån den egna organisationen och frekventa vittnesmål om överarbetade poliser tycks rikspolischefen antingen likgiltig eller omedveten om situationens allvar.
"Det är så jävla illa just nu. Jag har aldrig varit med om maken under mina 47 år hos polisen". Så säger Christer Nordström, presstalesman för Polisen i Uppsala län (Svt 30/8). Om personalavhoppen skrev Lisa Reventberg, polisinspektör i Stockholm: "Det pågår en massflykt av poliser, allt annat som sägs är en lögn" (Expressen 14/7).
Poliser är inte kända för att gå ut och skälla på kåren eller ledningen. Länge ansågs det illojalt. Man skulle lösa problemen internt. Av kritiker kallades det för tystnadskultur. Därför säger det en hel del att det numera knappt går en vecka utan att poliser offentligt i medier uttrycker uppgivenhet inför poliskårens tillstånd och inför Dan Eliassons chefskap.
Hur ska medborgarna förväntas ha förtroende för polisen i Sverige om inte ens polisen själva har det?
Som Daniel Backlund, polis i yttre tjänst i 13 år, skrev på DN Åsikt (29/8): "Jag kan med visshet säga att den yrkesgrupp med lägst förtroende för rättsväsendet är polisen. Ja, ni läste rätt. LÄGST förtroende. Då är vi ändå en av huvudrepresentanterna för rättsväsendet."
Samtidigt försöker Dan Eliasson driva den Bagdad-Bobska linjen att polisen inte har några särskilda problem i Sverige eller att den, inom polisen, massivt impopulära polisreformen bara behöver mer tid för att blomma ut.
Många poliser är utslitna, de upplever att de inte kan göra ett tillräckligt bra jobb. Förra året sade ett rekordstort antal poliser, totalt 569 personer, upp sig av andra skäl än pensionering. Det är en ökning motsvarande 456 procent från 2010. Många av dessa poliser är under fyrtio år och en stor andel av dem har arbetat i yttre tjänst.
Det totala antalet poliser i Sverige har legat konstant, strax under 20 000 sedan 2010. Någon betydande ökning av antalet poliser ute i fältet har alltså inte skett. Om poliserna i yttre tjänst är underbemannade äventyrar det medborgares säkerhet. Om poliser som sköter administrativa ärenden överbelastas så dröjer brottsutredningarna.
Sveriges rikspolischef visar prov på den så kallade Dunning-Kruger-effekten: De med dålig självinsikt har ofta en grandios självbild, helt enkelt därför att de är för insiktslösa för att kunna bedöma sin egen undermålighet. Det är troligtvis därför så många poliser är upprörda och slutar. Hade de haft en chef som visade att han förstod den vanliga polisens belägenhet vore det annorlunda. Men Eliasson är, som Polisförbundets ordförande, Lena Nitz, nyligen uttryckte det, tondöv.
Att Eliassons inte förmår förbättra polisens situation är illa nog. Men vad säger det om politikerna som är ytterst ansvariga för att polisen har rätt chefer och tillräckliga resurser för att kunna sköta sitt jobb? Polisens svårigheter började visserligen inte med inrikesminister Anders Ygeman (S), men det är han som låter detta fortgå.
Det är inte för att Eliasson gjort klumpiga politiska uttalanden om partipolitiken i Sverige som han bör avgå. Inte heller för att han skriver okänsliga kolumner riktade till de anställda där han beskriver vilken vilsam semester han haft. Eliasson bör avgå för att det skulle skicka en tydlig signal om att poliskårens svårigheter ytterst är något rikspolischefen ansvarar för. Den pågående krisen inom polisen är nämligen hela samhällets kris.
