Året är 1941 och ett världskrig pågår. Mitt i Göteborg har Lorensbergsparkens gräsmatta rivits upp och förvandlats till en åker. Hästdragna plogar drar fram i skuggan av Berzeliigatans hus. Överallt där det finns plats odlas grönsaker. I Sverige fortsätter livet som vanligt, men ändå inte. Det är ransoneringstider och många varor saknas. Drivmedelsbrist råder hela tiden. Bra kaffe är svårt att få tag på. Men ingen svälter.
På den tiden var Sverige helt självförsörjande om så krävdes. Det var inget flott liv i handelsisolation, men det gick an. Ingen har dött av att äta havre och potatis dygnets samtliga måltider.
Fram tills 1980-talet var självförsörjningsgraden i Sverige nästan 100 procent. I dag är den siffran under 50, en av Europas lägsta. Hälften av allt vi konsumerar kommer från utlandet. Stryps produktionen där får vi förlita oss på inhemska livsmedelsproducenter.
Tiderna har förändrats. Vi lever i en ekonomiskt globaliserad värld där logistiken lyder under just in timeprincipen - lagerhushållningen är liten och behovet matchas konstant mot behovet. Vissa länder blir specialiserade på viss produktion och det behövs inte längre självständig produktion av alla dagligvaror.
Systemet är effektivt, smart och kostnadssparande. Tills det inte fungerar. Och när det inte fungerar då kan hyllorna snabbt tömmas. För att därefter inte fyllas på tills den kris som pågår är över.
Detta är ingen argumentation för att Sverige ska bli självförsörjande. Det vore både ineffektivt och ekonomiskt vansinne. Men mellan samtidens smidiga logistikkedjor och det förgångnas anpassningsförmåga till samhällskriser av det slag som Sverige genomlevde under krigsåren finns faktiskt en rimlig kompromiss - beredskapslager.
Fram tills början av 2000-talet fanns i Sverige omfattande beredskapslager som innehöll alltifrån spannmål till kaffe och extra sjukvårdsutrustning.
Just nu håller logistikkedjorna ihop. I mataffärerna märker man att ris, havregryn, gulaschkonserver helt plötsligt verkar väldigt populära. Men det mesta finns på hyllorna. Inom sjukvården är det lite annorlunda. Smittskyddsutrustning saknas. Testkit finns inte alls varför sjukhus inte kan testa folk för smitta.
Ponera att logistikkedjorna kollapsar. Efter drygt tio dagar är alltså samhällets livsmedelsresurser slut. Då är det upp till var och en att klara sig själv. Det är annorlunda i Finland, där finns fortfarande lager som räcker i ett halvår.
Beredskapslager är en förhållandevis billig försäkring om man ser det från statsmaktens perspektiv. Kostnaden för en undernärd befolkning som dessutom saknar ordentlig sjukvård är betydligt högre än att bygga upp ordentliga lager innan en kris.
Att återinföra beredskapslagren behöver inte vara komplicerat. Ge Civilförsvaret i uppdrag att hålla sig med ordentliga lager, underhålla lokalerna och periodvis förnya innehållet. I bästa fall behöver utrustningen och maten aldrig användas. Så hamnar ansiktsskydden och konserverna kanske på någon överskottsutförsäljning i framtiden. Eller så kommer de till användning. Och befolkningen skattar sig lycklig att det trots kris och kaos går att leva någorlunda normalt i Sverige.
Beredskapslagren lades ned i Sverige under en tid när man knappt kunde föreställa sig hur Sverige någonsin igen skulle påverkas av konflikter i omvärlden. Men vad man kan föreställa sig och vad som kan hända är två skilda ting. Det var knappt någon som för bara en månad sedan kunde föreställa sig aggressiv smittspridning och en plötslig börskrasch på nivå med 2008 års röda siffror.
Det är därför man förbereder sig för alla scenarion, både de tänkbara och de otänkbara.
