Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ann-Sofie Hermansson: Sverige svek terrorns offer på Drottninggatan

Sverige måste bli bättre på att visa medkänsla och respekt för anhöriga och överlevande vid attentat som riktar sig mot nationen. I stället för att visa ängslighet bör ansvariga politiker i ord och handling stå upp för offren.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

På den lastbil jag kör i mitt jobb som renhållare på Renova finns ett system som kallas key-less. Eftersom bilen måste stå med motorn igång för att jag ska kunna tömma sopkärl är det en säkerhetsfråga. Det innebär att så snart jag lämnat bilen med två meter låser sig dörrarna automatiskt. Ibland när man rycker för hårt i dörren låser den sig. Vansinnigt enerverande. Då får man ta ett djupt andetag och gå en sväng runt bilen innan dörren kan öppnas igen.

Det har funnits tillfällen när jag har förbannat systemet. Men efter att ha läst den mycket välskrivna boken Drottninggatan, författad av Åsa Erlandsson och utgiven på Mondial, har jag slutat med det. Boken handlar om terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm som den 7 april 2017 satte skräck i en hel nation. Den bygger på intervjuer med hundratals människor och skildrar även polisarbetet i kulisserna där enskilda personer var avgörande för att gripa terroristen.

Det är en hjärtskärande berättelse om de fem som dog men också om alla de som överlevde. Och under läsningens gång blir det uppenbart hur dåligt Sverige är på att visa såväl medkänsla som respekt för anhöriga och överlevande. Ersättningsnivåerna är ett hån mot människor som fått sina liv slagna i spillror. Människor som fortfarande kämpar med posttraumatisk stress och har tvingats föra en kamp med myndigheter och försäkringsbolag för ersättning.

En av alla röster är Marita. Under en lång tid efteråt kunde hon inte duscha, klä på sig eller ens gå på toaletten själv. Men de fysiska problemen var bara en del av traumat. En förmiddag försökte hon ringa sitt försäkringsbolag och fick plats 48 i kön. När hon äntligen kom fram uppmanades hon att ringa ett annat bolag där lastbilen var försäkrad, och hamnade i en ny telefonkö. ”Tur att man inte hade skadat huvudet, då hade det ju inte fungerat” skrev hon i sin dagbok.

I den likaledes läsvärda boken "När postmodernismen kom till Sverige", utgiven på Timbro förlag, jämför författaren Johan Lundberg Sveriges reaktion med Frankrikes efter terrorattentatet i Nice. ”I Sverige upplevde jag väldigt lite av den värdighet som visades offren i Nice – och den berättigade kritik som där riktades mot regeringen. I efterhand kan man också konstatera att något minnesmärke inte rests i Stockholm över offren”.

Sympatiyttringarna efter dådet fokuserades istället i hög grad på dem som antogs kunna drabbas av motreaktioner i form av hat och hot. Det säger något om vår rädsla för att göra fel, både hos myndigheter och folkvalda. I fallet med Drottninggatan blir denna ängslighet större än viljan att göra rätt. Offren borde ha varit Sveriges första fokus. Men bristen på ledarskap i det oklara läget leder istället till att de drabbade ifrågasätts.

Lastbilen jag kör är ett viktigt redskap i ett samhällsbärande uppdrag. Men den kan också förvandlas till en mördarmaskin. Min empati måste vara hos dem som dog på Drottninggatan och för dem som överlevde. Då får man tåla lite krångel. Den respekten borde även Sverige som nation visa offren.