Så gott som dagligen rapporteras det om sprängningar, skjutningar och mordbränder. Våldsvågen i framför allt Stockholm tycks inte mattas av. Läget är så allvarligt att polisen i början av året kallade in extra personal från andra delar av landet.
Det är helt rimligt att prioritera den grova brottsligheten. Men att prioritera en sak innebär dessvärre att något annat måste prioriteras ned. Vilket är precis vad som hänt med de så kallade mängdbrotten.
80 procent av alla brott som anmäls till polisen är sådana mängdbrott. Det kan vara stöld, inbrott, sexuellt ofredande, bedrägerier och misshandel. Uppklarningsgraden för dessa brott är mycket låg – för låg, enligt Riksrevisionen, som nyligen granskat Polismyndighetens arbete. För stöld ligger uppklarningsgraden på sex procent, för bedrägeri fem procent. Och trenden går åt fel håll.
Det ska sägas att mängdbrott är en svår uppgift för polisen, av flera skäl. I många fall – som inbrott eller bedrägerier – finns det inte någon misstänkt gärningsman. Straffen är också så låga att om det ens blir fängelse är personen snart ute igen och kan fortsätta sin brottsliga bana.
Eftersom dessa brott är så vanligt förekommande relativt grova brott som mord är det ett konstant flöde av anmälningar som inte hinns med. Och när det står mellan att lösa ett mord och att försöka hitta en bedragare som lurar äldre på pengar eller en serietafsare som trakasserar kvinnor på offentliga platser – ja, då faller valet på det förra.
Ingen förväntar sig att polisen ska sätta in ett helt resursteam för att ens cykel blivit stulen. Men det är ändå allvarligt att dessa små brott – som i vissa fall kan orsaka stort lidande hos den drabbade om det rör sig om misshandel, sexuellt ofredande eller bedrägerier – i praktiken ofta hamnar i papperskorgen direkt. Det har till och med skapats en kultur där poliser tvingas hitta på anledningar att lägga ned ärenden, vittnar ett stort antal poliser om i en granskning av P4-kanalerna i Västsverige (17/1). De anställda är för få.
Som Riksrevisionen konstaterar kan den låga uppklarningsgraden allvarligt skada allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Känslan som uppstår är att man kan göra inbrott, lura äldre på besparingar och stjäla båtmotorer utan att det får några konsekvenser. Brottsutsatta lämnas vind för våg. Det är inte bara ett svek mot brottsoffren, utan kan också riskera att leda till hämndaktioner. Den femtioelfte gången ägaren får sin kiosk länsad på dagskassan kanske han bestämmer sig för att leta upp de skyldiga och ta lagen i egna händer.
Och som Riksrevisionen också skriver i rapporten kan de nedlagda mängdbrotten på sikt leda till att den grövre kriminaliteten växer. De flesta grova brottslingar har börjat sin kriminella bana genom små brott, som narkotikaförsäljning, inbrott och skadegörelse. Få går direkt från att vara hederliga medborgare till att utföra mordbränder. Att stoppa ”vardagskriminaliteten” är ett sätt att förebygga grövre brottslighet.
Polismyndigheten måste ta tag i detta. Den civila delen av personalstyrkan som arbetar med utredningar måste stärkas. IT-systemen måste fungera smidigt. Vidareutbildningen för utredare måste bli bättre.
Men det är också en politisk fråga. Lagstiftningen har halkat efter, inte minst i fråga om att uppdatera lagstiftningen till en ny, digital verklighet. Även mängdbrott, särskilt bedrägerier, är en del av den organiserade brottsligheten. Men befogenheter som att avlyssna kriminella och inhämta elektronisk kommunikation har dröjt, vilket banat väg för de berg av nedlagda utredningar som Polisen tampas med i dag.
Det måste bli ändring på senfärdigheten. Sverige ska inte förvandlas till ett paradis för småkriminella.
