Den värmländska landsbygden kan vara bra att fly till i händelse av krig. En allaredan bevingad inställning uttryckt av en före detta partiledare. De som bor och verkar utanför landets storstäder har dock högre ambitioner för sina platser än att vara potentiella gömställen för stadsbor.
Alla som bor på landsbygden vill, precis som storstads- och småstadsfolk, ha tillgång till bra skolor, vård och omsorg, inklusive hyfsat nära till BB. Vem vill föda i egna bilen, eller i ambulansen, passerande ett nedlagt BB på väg till ett centraliserat sjukhus många mil bort?
Men "offerkoftor" får flytta om det inte passar, argumenterar DN:s Hanne Kjöller. "Offerkoftorna" på landsbygden har enligt Kjöller inte bara bättre tillgång till natur, de bor billigt också. Medan snittpriset för ett hus i Ljusdal i Hälsingland är 1 855 000 är motsvarande pris i Stockholm 8 923 000.
Så ser siffrorna ut när man jämför äpplen med päron. Men ett hus i Ljusdal eller på någon annan plats i den mer glesbefolkade landsbygden är inte samma sak som ett hus i Stockholm. Hur ser den genomsnittliga åldern, standarden och renoveringsbehovet ut för ett hus i på landsbygden jämfört med Stockholm? Vem gör "bostadskarriär" i landsorten, undantaget de som fått se sin hemort omvandlas till en hypad turistdestination?
LÄS MER: Rädda landsbygden och miljön från klåfingriga byråkrater
LÄS MER: Vid en kris har svensken inget att äta
Det finns i alla fall en sak som är rättvist fördelat över landet: priser på material för bostadsrenovering. Även i Ljusdal kostar det att rusta. Medan den renoverande stockholmaren kan casha in vid nästa försäljning, är det stor risk att landsortsbon gör en förlustaffär om bostaden måste säljas.
"Men varför bor du där om det nu är så eländigt" frågar Kjöller. Kanske för att landsortsborna envist håller fast vid att vad de gör är viktigt, inte bara för dem själva utan för landet som helhet. Kanske för att de inser att några måste arbeta med att hålla igång energiproduktionen, röja ledningsgator och rycka ut när stormen härjat. Eller för att processindustrin behöver kunnigt folk för att leverera allt från stålprodukter till vårdens förbrukningsmaterial, för inhemska behov och för export.
Kanske för att skogen växer utanför städerna och att den måste tas hand om för att kunna leverera material till allt från stockholmska husbyggen till toapapper. Och möjligen för att de vet att köttbiten, osten och brödet inte har sitt ursprung i städernas butiker utan i lantbrukets djurhållning och produktion av spannmål.
LÄS MER: Trakasserierna mot svenska bönder måste få ett slut
Nyss visade pandemin hur viktigt det är att begripa var de produkter vi tar för givna har sitt ursprung: munskydden, visiren, skyddskläderna. Och hur viktigt det är att bygga upp lager i händelse av kris. Nu visar Rysslands krig i Ukraina hur lite av pandemierfarenheterna som omsatts i praktiken.
När Ukraina nyligen bad EU om 140 000 tomma blodpåsar svarade Sverige genom Socialstyrelsen nej. "Just-in-time" råder fortfarande i Sverige. Vare sig centralt eller regionalt fanns några lager med blodpåsar att donera. Ukraina kunde ändå få 3000 påsar från Sverige, efter att Karolinska reagerat och gjort en extra upphandling.
Det är ingen naturlag som säger att makthavare i storstäder måste vara arroganta inför det faktum att hela landet behövs för att säkra tillgången på mat och förnödenheter av alla de slag. Den som söker inspiration på nära håll till ett annat förhållningssätt kan bara kika på grannen tvärs över Östersjön.
I Finland svarar de egna lantbruken och vidareförädlingen för 80 procent av landets livsmedelsförsörjning. Det är inte så länge sedan Sverige klarade detsamma. Bara för 30 år sedan svarade vårt inhemska lantbruk för 75 procent av livsmedelsförsörjningen. I dag är vi nere på hälften. Och just nu pressas landets återstående lantbruk av höga priser på bränsle, foder och gödningsmedel.
Medan Sverige gjort sig av med sina beredskapslager av spannmål och livsmedel har Finland valt en motsatt väg. Ute på den finska landsbygden finns beredskapslager, inte bara av råvaror för livsmedel utan också djurfoder, utsäde, och råvaror för gödselframställning.
Är detta hemligheten bakom att Finland återigen bedöms vara världens lyckligaste land, i den mer eller mindre seriösa undersökning som varje år genomförs av World Happiness Report? Vem skulle inte bli lugn, harmonisk, kanske till och med lycklig av att veta att landets makthavare ser till att landsbygden är stark och levande nog att näst intill klara hela landets livsmedelsförsörjning – och att hålla beredskapslager i händelse av kris? Bara en sak till; en rimlig samhällsservice också till de som bor och verkar på landsbygden.
LÄS MER: Räkna inte ut landsbygden
