Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Mathias Bred: Sverige har också en del att reda ut

Det är inte USA som saknar en genomtänkt säkerhetspolitik - det är Sverige.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Donald Trump måste nu förklara sig. Det var budskapet när försvarsminister Peter Hultqvist (S) intervjuades i samband med den europeiska försvarsministerkonferensen i Bryssel (SR 15/11). Den tillträdande amerikanske presidenten har sänt alltför många olika budskap under sin kampanj, menade Hultqvist, och avslutade med att konstatera att den amerikanska administrationen ”har mycket att reda ut just nu”. 

Vi kan nog alla hålla med om att Trumps utspel om Nato och om USA:s engagemang i Europa är oroväckande. Men budskapet kan däremot inte beskyllas för att vara otydligt. Det är inte heller nytt eller svårt att förstå. Den nye presidenten vill, precis som Obama och tidigare föregångare, att de europeiska länderna tar ett större ansvar för sin egen säkerhet.

Obama-administrationen har ju också ifrågasatt de europeiska ländernas låga försvarsanslag och verkat för att alla Natoländer ska nå upp till basnivån om två procent av BNP till försvaret. Snittet för Natoländer ligger ned runt 1,5. Sverige lägger strax över en procent på statens centrala funktion.

Dragkampen om vem som ska betala för Europas försvar har funnits så länge Nato har funnits. Att det med tiden skulle komma en amerikansk president som hårdare satte ned foten gentemot vad som från amerikansk horisont måste framstå som säkerhetspolitiska fripassagerare kan inte ha kommit som en chock. Många amerikanska sändebud och utrikesministrar har genom åren varnat för det. 

Utöver den uppenbara orättvisan att europeiska länder betalar för lite för sin egen säkerhet finns det större trender som talat för att USA:s engagemang för Europa är i en avtagande fas. Den ena är att världens ekonomiska centrum förflyttas och att supermakten sedan något decennium lägger störst del av sin säkerhetsbudget i Asien. 

Den andra faktorn är den amerikanska demografin. Amerikansk utrikespolitik har alltid präglats av andra och tredje generationens invandrare. De grupper som vunnit inflytande men ännu inte glömt sitt ursprung. Under det tidiga 1900-talet spelade den irländska migrationen roll för tveksamheten i att hjälpa britterna, under den senare delen av 1900-talet har tidigare judiska migranter från Östeuropa gjort att Israel fått en särskild status som samarbetspartner. 

Inför framtiden vet vi att det är amerikaner med rötterna i Latinamerika och i Östasien som kommer att vinna inflytande. För dem kommer den transatlantiska länken inte att vara lika självklart prioriterad. Trump är presidenten som vi visste skulle komma förr eller senare. De europeiska staterna, inklusive Sverige har haft tid att förbereda sig, vilket vi inte gjort. 

Sveriges säkerhetspolitik bygger i stort sett helt på den bilaterala relationen med USA. Vi har undvikit förpliktelser mot grannländer och mot Nato. Politiken har dock varit så hemlig att alla inte insett att den ens finns. När Trump valdes var utrikesminister Margot Wallströms (S) kommentar att det nog fick Natoanhängarna att "bita på naglarna".

Men problemet med ett oförutsägbart USA är just att Sverige inte har någon annan livlina. Nato är vi inte medlemmar i. Till ökat europeiskt samarbete säger vi nej, nu senaste i veckan i Bryssel. Någon egen reell förmåga att hävda ens vårt eget territorium vid en konflikt med en modern motståndare har vi inte längre. Sverige har rustat ned under årtionden. Trenden har sett likadan ut oavsett om ministären hetat Persson eller Reinfeldt. 

Det har varit ett vågspel och en chansning. Och vi kan inte säga vi inte förstår vad Trump talar om då han säger att vi i Europa måste ta större ansvar för sin egen säkerhet. 
Svenska politiker kan inte skylla Sveriges säkerhetsläge på Donald Trump. I stället borde vi kanske använda honom som en biktspegel att se oss själva.

Hur konsekventa upplevs vi av andra stater? Hur bidrar vår politik till säkerhet i närområdet, vilka signaler sänder vi och vilken trygghet skapar våra politikers uttalanden? Det är nog inte bara amerikanerna som "har en del att reda ut". Också svenska politiker borde "förklara sig".