Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sverige förblir ett högskatteland

Avskaffad värnskatt kommer innebära att andra skatter höjs. Inte därför att regeringen måste kompensera ett ekonomiskt bortfall, utan därför att den rent ideologiskt eftersträvar högt skattetryck.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Regeringsunderlaget – dit man numera även får räkna C och L – saknar gemensamma visioner för Sverige. Detta illustreras genom den interna kritiken som nu framförs mot Socialdemokraternas ”högervridning”: om inte budgetsamarbetet mellan regeringen och C och L leder till ökad jämlikhet är det bättre med ett extra val, menar socialdemokraternas ungdomsförbund (SVT 9/6).

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Även regeringens samarbetspartner till vänster är kritisk. I en debattartikel i Aftonbladet anklagar Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson Socialdemokraterna för att ha blivit ett parti för de rika (9/6). Vänsterpartiet är bland annat kritiskt till punkten i Januariöverenskommelsen om att avskaffa den så kallade värnskatten – vilket var ett av Liberalernas viktigaste krav för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister.

Enligt Andersson skulle regeringen för samma kostnad – sex miljarder – kunna höja lönen med 4000 kronor för alla landets heltidsanställda sjuksköterskor, en punkt som hon även framförde när hon i SVT:s Agenda debatterade mot Fredrik Olovsson (S) (9/10).

Att Vänsterpartiet inte jublar över sänkt skatt för höginkomsttagare kommer knappast som en nyhet, men i sak är det felaktigt att ställa avskaffad värnskatt mot höjda löner för undersköterskor. Ulla Andersson får det att låta som att slopad värnskatt skulle innebära ett stort hål i statskassan.

Ett sådant påstående bygger på antagandet att människor inte alls skulle förändra sitt beteende om skatten slopades. Flera studier visar dock att avskaffandet av värnskatten skulle vara självfinansierat.

Detta slogs bland annat fast 2012 i en rapport från Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO), som är en självständig kommitté under Finansdepartementet: ”även vid ganska återhållsamma antaganden om beteendemässiga reaktioner” skulle ett avskaffande av värnskatten betala sig själv ”mer än väl”. Lägre skatt skulle kunna leda till fler arbetade timmar, men också att fler på sikt väljer att utbilda sig till yrken med högre inkomster.

Att avskaffa eller inte avskaffa värnskatten handlar emellertid inte bara om hur statskassan påverkas, även om man inte kan bortse från den aspekten. I grunden handlar frågan om hur mycket medborgarna ska få behålla av sin lön.

Den högsta marginalskatten ligger idag på drygt 60 procent – arbetsgivaravgiften ej inräknad. Det är inte rimligt eller rättvist att staten får mer av en löneökning än den som har arbetat ihop pengarna. Det handlar inte bara om kronor och ören utan om maktbalansen i relationen mellan stat och medborgare.

Det är här – i synen på hur mycket makt staten ska ha – som den stora skillnaden mellan januariöverenskommelsens partier finns. Därför är överenskommelsen problematisk, trots att den innehåller ett flertal viktiga, liberala reformer.

Finansministern har tydligt uttalat att skattetrycket inte ska sänkas (Di 18/2). Avskaffad värnskatt kommer med andra ord innebära att andra skatter höjs. Inte därför att regeringen måste kompensera ett ekonomiskt bortfall, utan därför att den rent ideologiskt eftersträvar högt skattetryck.

Liberalerna må ha vunnit striden om värnskatten, men med rödgrönt styre förblir Sverige ett högskatteland.