Tanken är att högskolestudier ungefär ska motsvara omfattningen av ett heltidsjobb, det vill säga 40 timmar per vecka. För många studenter ägnas den stora merparten av dessa timmar åt självstudier. Sverige sticker ut som det land i Europa med lägst antal timmar lärarledd undervisning.
Enligt Universitetskanslersämbetet (UKÄ) erbjuds studenter i genomsnitt 11 timmar lärarledd undervisning per vecka. Skillnaderna mellan olika utbildningsområden är dock stora. Naturvetenskapliga, tekniska och farmaceutiska utbildningar erbjuder i genomsnitt 15 timmars lärarledd undervisning per vecka medan motsvarande siffra för humanistiska, samhällsvetenskapliga, teologiska och juridiska utbildningar är 8 timmar. Det är också dessa utbildningsområden som får lägst ersättning.
Studenter som läser sociologi, litteraturvetenskap och historia får nöja sig med i genomsnitt 6-7 timmars schemalagd undervisning per vecka. Resten av tiden får de klara sig själva. Även om självstudier fyller en viktig funktion är den skeva fördelningen mellan lärarledd undervisning och egna studier problematisk.
Mycket lärarledd tid leder inte nödvändigtvis till högre utbildningskvalitet, men det finns en gräns för hur lite lärartid som kan erbjudas innan kvaliteten påverkas. I dagsläget är antalet lärarledda timmar inte reglerade i högskolelagen eller högskoleförordningen, men ersättningen till högskolorna utgår från en basnivå på 9 timmar för utbildningar inom humaniora, samhällsvetenskap, teologi och juridik. 64 procent av kurserna inom dessa ämnesområden ligger under den gränsen.
Redan för tio år sedan varnade Tjänstemännens centralorganisation (TCO) för högskolestudier i allt högre utsträckning innebär att studenterna kvitterar ut en litteraturlista och ett lånekort och därefter läser för sig själva för att sporadiskt stämma av med en överbelastad lärare. Det vore därför önskvärt att fastställa en miniminivå som studenter ska erbjudas, som är högre än dagens genomsnitt.
Det är inte bara den låga andelen lärarledd undervisning som riskerar att påverka högskoleutbildningens kvalitet negativt. Även ersättningssystemet är tvivelaktigt, då det premierar genomströmning framför kvalitet. Lärosätenas ersättning baseras dels på antalet helårsstudenter som påbörjar en utbildning, men också hur många studenter som klarar av utbildningen.
Den prestationsbaserade delen utgör en betydande andel av ersättningen, även om den för de flesta utbildningar är mindre än den del som baseras på antal studenter. För vissa utbildningar inom odontologi, medicin och undervisning är dock den prestationsbaserade delen större.
Detta innebär att högskolorna får ekonomiska incitament att godkänna så många som möjligt. Det finns en paradox i att studenter som inte tar sina poäng innebär mindre ersättning till lärosätet, samtidigt som dessa studenter kan innebär högre kostnader för lärosätet när tid ska läggas på att till exempel konstruera och rätta omtentor.
Dick Harrison som är professor i historia vid Lunds universitet har vittnat om hur det kan se ut när ett lärosäte sänker kraven på studenterna för att kunna godkänna fler. När ovanligt många studenter underkändes på en tentamen uppmanades han av sin studierektor att i fortsättningsvis dela ut listor med möjliga tentafrågor i förväg för att antalet underkända skulle minimeras.
Målet måste givetvis vara att så många studenter som möjligt ska bli godkända – detta måste dock ske genom att deras kunskapsnivå höjs, inte genom lägre krav. Då behövs både fler lärarledda timmar och ett reformerat ersättningssystem.
