Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Sverige är världsledande – på sprängdåd

Bombdåden i Sverige saknar motstycke. Det räcker inte att politikerna säger att "det här var ju inte bra".

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

”Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner för att hitta något liknande”. Kriminologen Amir Rostami berättar för Dagens Nyheter att den radikala ökningen av sprängdåd i Sverige saknar motstycke i Västeuropa (3/11). I år har det sprängts 102 gånger, rapporterar DN. Malmö är värst drabbat, och i Göteborg har 13 sprängdåd inträffat.

Det är så klart en negativ utv… vänta nu lite. Läs Rostamis citat igen. Krigszoner. Vi måste söka oss till krigszoner. Det finns troligen inte, enligt Rostami, något annat jämförbart land i världen med liknande utveckling.

Representanter från polis och akademi i andra länder åker till Sverige – inte för att beundra vår ambitiösa jämställdhets- och miljöpolitik, inte för att inspireras av den svenska lönemodellen, utan för att betrakta ett avskräckande exempel. De reser hit för att lära sig hur deras länder inte ska bli som Sverige.

Det hela är chockerande. Fast egentligen är det ju inte det. Sprängattentaten har förvisso mer än fördubblats jämfört med samma tid förra året, men våldsutvecklingen är knappast ny. Skjutningarna har ökat stadigt det senaste decenniet. Enligt Brottsförebyggande rådet avled 17 personer av skjutvåld år 2011. I fjol hade siffran ökat till 43. Nio av dem inträffade i region Väst.

Antalet som skadas är ännu högre. Mellan 2006 och 2014 ökade skjutvapenvåldet med 20 procent, enligt Brå. I år nås antagligen en toppnotering. Det sa man om förra året också. Då inträffade 306 skjutningar.

Våld föder våld, enligt Amir Rostami. ”Om sanktionerna inte är tillräckligt stora, det vill säga om inte de som är aktiva i de här konflikterna låses in, då kostar det inget att höja våldströskeln”, säger han till DN.

Varje gång ett nytt bombdåd sker hänger rynkorna i inrikesminister Mikael Dambergs panna djupare. Kommentarerna är ofta i stil med att det här är ju inte bra och vi ska se över lagstiftningen. Och visst har regeringen agerat. En utredning om skärpta åtgärder, som strängare straff och ökade befogenheter för tullen, är ute på remissrunda. Det är så klart bra. Men räcker det? ”Det här får vi inte vänja oss vid”, hörs ofta. Risken är att vi vänjer oss vid att säga att vi inte får vänja oss vid det, men i övrigt händer inget.

De ökade skjutningarna och bombdåden kostar inte bara pengar i form av polisinsatser och reparationer av skadade byggnader. Det finns andra kostnader också. I ett uppmärksammat öppet brev på sin Facebooksida skriver Mona Schultz, vars familj bor i Malmö, om hur hennes barnbarn väcktes av en explosion. Rutor sprängdes och ytterdörren for upp. Taket i entrén på bostadshuset föll ner. Att ingen kom till skada är ren tur. Mona Schultz uttrycker en frustration över att politikerna inte tar situationen på allvar. Hon känner sorg över att inte längre vara trygg. Hennes egen mor, 92 år gammal, upplever samma sak. Så här har det inte alltid varit. Det här är något nytt.

Men vad händer med barnen som sov i lägenheten? Generation villebråd, som skribenten Peter Santesson uttryckt saken. Vad händer med dem? De som är födda på 2000- och 2010-talen, som är vana vid ett betydligt högre inslag av våld? Vad blir man för människa om bombdåd i porten är något – visserligen inte särskilt sannolikt – men ändå fullt tänkbart och som man är rädd för? För att inte tala om skjutningarna och de brutala, förnedrande rån mot unga som ökat något enormt.

Den sociala tilliten körs i botten. Sverige kommer då inte att vara ett land där man gärna vaktar en främlings väska på tåget, utan ett land där man byter vagn för att man är rädd för vad som kan finnas i den.