Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Sverige är ett land utan en fungerande armé

Misslyckandet med att Sveriges armé ska ha två fungerande brigader till 2020 är bara ett i raden av försvarspolitiska floppar. Trots försämrat säkerhetsläge och full kunskap om detta görs mycket lite.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Armén kommer att misslyckas med att leva upp till målet att ha två funktionsdugliga brigader fram till år 2020. En brigad består av omkring 4500 soldater samt stridsfordon, stridsvagnar och övrig materiel. Detta berättar arméchefen Karl Albrektsson i en intervju med SVT Nyheter (6/1).

Den stridsdugliga delen av den svenska armén skulle alltså få plats inne på arenan Scandinavium. Det är rätt klent om man betänker ytan på Sverige och säkerhetsläget i vårt närområde. Enligt Robert Dalsjö, forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), är organisationen bara hälften så stor som den borde vara.

Problemet ska egentligen inte sökas i finansieringsläget från år till år. Det är, som Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman, tillika ledamot i försvarsutskottet och erfaren försvarspolitiker, uttryckte det i en artikel: ”den säkerhetspolitiska naivitet som präglar de regeringsledande partierna.” (SVD 1/1). Detta gäller alltså såväl för Socialdemokraterna som för Moderaterna.

Trots att representanter från dessa partier inser det självklara i att Sveriges försvarskapacitet är helt avhängig NATO har de inte lyft ett finger för att faktiskt inlemma riket i försvarssamarbetet.

För oavsett hur ordentlig finansiering Sverige får av den egna försvarsmakten spelar det ingen roll om vi står utanför NATO. Sverige är för litet för att ha en komplett försvarskapacitet som står helt oberoende.

Vi behöver dela ansvarsbördan för säkerheten i vårt närområde med våra flertaliga och rika, men små, grannländer. Detta gäller i synnerhet för Östersjöregionen som vi delar med Danmark, Finland, Baltstaterna men också med större länder som Tyskland och Polen. Och för att vara med i NATO-samarbetet krävs en ordentlig finansiering av försvaret. Vilket alltså saknas.

Det är inte bara armén som har problem. Trots att en insikt har spridit sig i politiken om att nedläggningen av totalförsvaret var en urbota korkad idé så har återkomsten av ett fungerande civilförsvar, med en ordentlig beredskapsorganisation, tagit obetydliga steg framåt. Sverige står illa rustat inför säkerhetspolitiska utmaningar och vårt samhälle saknar beredskapslager för det fall att landet skulle behöva hantera regionala krissituationer som får konsekvenser för mat- och bränsleförsörjning.

Dessa brister är inga obetydligheter och det krävs stora investeringar, gedigen planering och högt ställda mål för att vända utvecklingen. Något sådant existerar inte i svensk politisk just nu. Och om inte riksdagen kan enas om till finansiering av två brigader är hoppet om att få ordentlig försvarskapacitet, på till exempel västkusten, än längre bort.

Nedläggningen av Älvsborgs amfibieregemente (Amf4) och helikopterförbandet på Säve var ogenomtänkt. Som med det mesta inom försvaret gäller principen att det är betydligt enklare att underhålla aktiva förband än att återställa dem från ingenting. Detta gäller även civilförsvaret som nästan helt avvecklades under några mycket sinnesförvirrade år kring sekelskiftet.

Den säkerhetspolitiska försämringen i vårt närområde har redan skett. Kriget i Georgien pågick för 11 år sedan. Det pågår ett lågintensivt krig i östra Ukraina sedan flera år. Detta och mycket mer borde för längesedan ha motiverat en politisk mobilisering kring försvarsfrågan. Men så har inte skett. Det puttrar på, och misslyckandet med att få till en andra armébrigad är bara det senaste i raden av försvarspolitiska misslyckanden.