Vintern 1634-35, mitt under trettioåriga kriget, reser den franska diplomaten Claude de Mesmes d'Avaux till Sverige, Danmark och Polen. Syftet är att få Sverige att avhålla sig från att starta ett nytt krig mot Polen, vilket inte låg i Frankrikes intresse.
Med sig på resan har han sekreteraren Charles Ogier, som förde dagboksanteckningar. Det resulterade i en spännande men idag ganska bortglömd reseskildring från Sverige.
Det är fascinerande att läsa skriften ”Från Sveriges storhetstid – resa i Sverige” 400 år senare. Ogier skildrade inte bara mötet med hovet och högt uppsatta politiker, utan också det vardagliga livet. Med ett vaket öga beskriver han svenskarnas seder, bruk och landskap. Det han ser är skog, skog och ännu mera skog. Svenskarna gillar att bo glest i skogen, noterar han. ”Om svenskarna icke själva försäkrade, att deras rike är mycket gammalt, skulle man tro, att landet först för några år sedan börjat uppodlas”.
Ogiers anekdoter är lätta att känna igen sig i: den sparsmakade inredningen, den avslappnade inställningen till nakenhet och det faktum att kvinnor och män badar tillsammans - vilket fransmannen noterade med bestörtning - och inte minst det "barbariska supandet". Den politiska eliten festar till klockan fem på morgonen, klagar han.
Det Sverige Charles Ogier besökte är ett mycket annorlunda land jämfört med i dag. Men det går inte att säga att man inte känner igen sig när man läser hans 400 år gamla skildring av svenskt leverne, och de skogar och landskap. Det som kommit att spela en så stor roll i den naturromantiska svenska kulturen sedan urbaniseringen tog fart och vi lämnade bondelivet.
Egentligen är det konstigt att Ogiers reseskildring har blivit så pass bortglömd. Om det är något vi moderna svenskar älskar är det att ta del av hur utlänningar ser på Sverige.
Omvärldens åsikter om vårt land utgör en central del av självbilden, åtminstone för den politiska eliten. På nationaldagen förra året besökte TV4:s Nyhetsmorgon statsminister Stefan Löfven på regeringens gård Harpsund i Sörmland. Under intervjun berättade statsministern om varför han är stolt över Sverige. Vi ligger högt rankade på många listor, förklarade han. När Indiens premiärminister frågat honom om inte Sverige och Indien kunde inleda ett samarbete om cybersäkerhet blev han stolt: ”Och då tänker jag: ja, här sitter jag, företräder tio miljoner [invånare], och han 1,2 miljarder. De vill ha ett samarbete med Sverige. Det ligger ett land, långt där uppe, som gör någonting rätt”.
Svenska politiker svarar ofta så på frågor om vad som utmärker Sverige. Det är vår fantastiska jämställdhet. Vår demokrati. Att vi har en välfärd i toppklass. Att vi hamnar högt på internationella listor över de bästa länderna när det kommer till barns rättigheter och aktivt miljöarbete.
Så fort Sverige får uppskattning internationellt för något är det en bekräftelse på att självbilden stämmer. Just därför blir det jobbigt när Sverige får kritik. Så när utländska journalister framställer Sverige i en mindre smickrande dager är det ”Sverigebilden” det är fel på - inte något som faktiskt sker i Sverige. Omvärlden får inte ha fel "bild", det är inte bra. Om vi inte är bäst eller åtminstone i toppklass, vad är vi då?
Man skulle kunna säga att det politiska Sverige lider av ”duktiga flickan”-syndromet. Den svenska självbilden liknar den flitiga elevens, som gör allt för att få högsta betyg. Det är hennes identitet och stora stolthet, att vara bäst i klassen. Men om hon får dåligt betyg på ett prov raseras självkänslan.
Nationell identitet som bygger på något annat än prestation, vilket väl får sägas vara det vanliga i de flesta andra kulturer, ses nästan som lite suspekt. Inte sällan hör man någon som förnekar att det ens finns en svensk kultur. Och om den finns, så påtalas det ofta att vi influerats av utlandet. Som om det vore en motsättning.
Det finns ingen skandinavisk kultur, som en numera ökänd och enligt vissa feltolkad SAS-reklam proklamerade. Många minns kanske också historikern Ingrid Lomfors uttalande under den märkliga konferensen ”Sverige tillsammans” mitt under flyktingkrisen hösten 2015, då hon hävdade att ”det finns ingen inhemsk svensk kultur”.
Kanske sammanfattade den förra S-politikern Mona Sahlin inställningen bäst, i en intervju med Turkiska ungdomsförbundets medlemstidning 2002, på en fråga om hur invandrare bäst kan anamma den svenska kulturen: ”Jag har ofta fått den frågan, men jag kan inte komma på vad det är. Jag tror att det är det som gör att många svenskar är avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker. Det jag skulle vilja lägga in i svensk kultur är i stället de viktiga värderingarna som demokrati, tolerans och respekt för tjejers villkor och rättigheter.”
Anledningen till att Sahlin svarade som hon gjorde är ganska uppenbar. Det är enklare att se en annan kultur om man kommer utifrån, som Charles Ogier gjorde. Däremot är det är lätt att bli hemmablind. Det som andra skulle definiera som ”typiskt svenskt” är för en svensk bara så som det är. Kanske ville Sahlin också framstå som lite ödmjuk inför de svensk-turkiska ungdomarna, inte kränka dem.
Att skriva under på politiska åsikter ses inte som ett lika högt krav in i gemenskapen, eftersom man uppfattar progressiva åsikter om jämlikhet eller relationen mellan könen som historiens naturliga slutmål. Att säga till invandrarkvinnor att bada tillsammans med männen på simhallen är mest ett sätt att skynda på ett politiskt framsteg som alla kulturer kommer att nå, och där Sverige ”ligger i framkant”.
Man ser inte att det där med tjejers villkor och jämlikhet, även om det i allra högsta grad är politiska landvinningar, också är förankrat i den kultur som Sahlin med flera menar inte finns.
Men man blir inte mer tolerant mot andra för att man förnekar att man själv har en kultur, eller förnekar att kulturen skulle spela roll. Duktiga flickan-nationalismen är snarare mindre tolerant, eftersom den inte bryr sig om att fundera över varför drag man inte gillar i andra kulturer kan ha uppstått. Man bryr sig inte om historia eller sammanhang. För den nyinflyttade som vill veta hur han eller hon kan bli en del av Sverige är ”vi har knappt någon kultur” dessutom ett värdelöst svar, eftersom det blir omöjligt att försöka bli en del av gemenskapen – ett problem som många med invandrarbakgrund vittnar om. Det blir en missriktad välvilja gentemot nykomlingen. Vi behöver tillhöra en kultur och kan till och med känna oss hemma i flera. Däremot står vi inte ut med att inte känna oss hemma i någon kultur alls.
För visst finns det en svensk kultur, även om vi inte själva alltid tänker på att vi utövar och är en del av den. Ironiskt nog är det antagligen bara i Sverige där ett sådant påstående ens kan vare uppe för diskussion. Åk till Finland och ställ frågan "hörrni - finns det verkligen något att vara stolt över i den finländska historien?". Eller förresten, gör inte det.
Det där TV4-reportaget med statsministern säger faktiskt något om Sverige, kanske mer än vad statsministern och reportrarna tänkte på när de gick runt Harpsund och statsministern pratade om hur skönt det var att komma ut i naturen, omgiven av skog, hagar och sjö. ”Här fattades i praktiken beslutet om ATP, att det skulle genomföras”, berättar Löfven entusiastiskt. Sedan börjar han prata om att han ”skrämt livet ur regeringen” genom att försöka introducera surströmming, och berättar att en paparazzofotograf lyckades fånga justitieminister Morgan Johansson på bild när han gjorde bomben i vattnet under en badpaus i regeringssammanträdena. Tydligen förbjöd Göran Persson dans på Harpsund efter att statsråden förfriskat sig lite väl mycket.
På frågan ”fattar du kloka beslut här?” svarar Löfven att det känner han verkligen att han gör, och blickar ut över skogen och de gröna markerna som omger gården. Det är klart han känner så. Han är ju svensk.
Jämställdhetsintegrering i all ära, den som har varit utomlands en längre tid och saknar Sverige längtar nog främst efter ljusa vårkvällar och blommande äppelträd. Inte efter Socialstyrelsen.
