Den finländska utrikesministern Pekka Haavisto sa tidigare i veckan att Finland kan ge upp om Sverige. Det var åtminstone andemeningen. I ett uttalande förklarade han att Finland kan gå vidare i Natoprocessen utan sitt västra grannland – en utsaga som han förvisso sedan tonade ned. Men faktum kvarstår. I Finland växer irritationen mot Sverige. Eller snarare mot den oreda som råder i relationen mellan Sverige och Turkiet, som det finsk-svenska Natomedlemskapet just nu hänger på.
Även om det inte på något sätt är huvudscenariot börjar man i Finland tala om vad som sker om knutarna mellan Turkiet och Sverige – för det är Sverige som är turkarnas problem, inte Finland – inte löses. Det sätter finska politiker i en svår sits. Vad ska den finländska politiska ledningen göra om Turkiet säger att vi godkänner Finlands medlemsansökan i morgon, men inte Sveriges – ska man gå med på det, och på så vis slå in en rejäl kil i samarbetet med Sverige, eller ska man säga till det finländska folket att vi fortsätter att vänta? (Yle 25/1).
Vem kan klandra dem för oron? De har en 130 mil lång gräns mot Ryssland. I Finland lever fortfarande människor som stred i vinterkriget. Folk har farmödrar som blev deporterade från Karelen som spädbarn. Fram till Sovjetunionens upplösning hade det så kallade Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet mellan Finland och Sovjet, som tecknades 1948, en central roll i finländsk utrikes- och säkerhetspolitik – en pakt som kringskar Finlands möjlighet att agera som en självständig nation, men som var nödvändig med tanke på vad det var för grannland det rörde sig om.
I Sverige är det däremot över 200 år sedan vi hade någon militär konflikt med Ryssland eller någon annan för den delen. Här har det tilltänkta Natomedlemskapet varit en uppgörelse med självbilden om Sverige som det goda, neutrala och fredsälskande landet. I Finland är frågan av en annan dignitet.
Det märks, kan man säga.
Under de gångna veckorna har vi gjort bort oss. Det började med den Erdogandocka som den starkt vänsterorienterade gruppen Rojavakommittérna hängde upp och ned utanför stadshuset i Stockholm – en referens till Italiens diktator Benito Mussolini. Budskapet var att Turkiets president ska passa sig, annars kommer han att gå samma öde till mötes, alltså hängas. Givetvis ilsknade turkarna till rejält.
Som om det inte vore nog med problem har den dansk-svenske högerextremisten och provokatören Rasmus Paludan bränt koranen utanför Turkiets ambassad, vilket orsakat en storm av ilska i Turkiet och i stora delar av den muslimska världen.
Den svenska regeringen har så gott det går försökt markera mot dessa auktioner, sagt att Erdogandockan var osmaklig och att tagit avstånd mot koranbränningar. Men den jobbar i motvind, och kritiken kommer från alla håll. När Kristersson tog avstånd från dockan sa exempelvis yttrandefrihetsexperten Nils Funcke att statsministern går ”på tok för långt” och att yttrandefriheten inte får underordnas Natoansökan (som om det ens vore frågan). När statsministern tog avstånd från koranbränningarna kom samma respons från sverigedemokraten Richard Jomshof, som ansåg att Kristersson ”gick för långt” när han tog avstånd från Paludan.
Det är ingen som har påstått att vi ska ändra i grundlagen. Men bara själva faktumet att regeringen försöker krishantera så gott det går rör upp ilska. Och sedan följer det vanliga tjafset, i detta fall att journalisten Chang Frick ska ha betalat Paludans demonstrationstillstånd och att han minsann har varit med i SD:s tv-kanal. Det tjafsas om att utrikesminister Tobias Billström har sagt att dockan var en skenavrättning trots att det snarare var en illustration av en avrättning… och så vidare.
Det är krig i Europa, säkerhetsläget är mer ansträngt i vår del av världen än vad det har varit på årtionden, men det offentliga Sverige behandlar vår Natoansökan som om det inte vore något annat än dagens gräl-fråga på Twitter.
Så mycket för nationell uppslutning bakom Sveriges intressen! Jämför det med exempelvis coronapandemin, då stora delar av det offentliga medie-Sverige krävde lojalitet bakom Anders Tegnell – den ”svenska nationalhjälten förkroppsligad”, enligt Expressens Jens Liljestrand.
Nu var pandemin förvisso ett allvarligt hot mot folkhälsan, och restriktionerna en inskränkning i vardagen. Men Ryssland är också ett allvarligt hot. Mot Sverige, och mot Finland som hamnat i en rävsax på grund av oss. För att inte tala om de baltiska staterna vars säkerhet starkt påverkas av vårt medlemskap i Nato. Så länge Sverige och Finland står utanför Nato finns en stor säkerhetslucka i norra Europa. Trots det är det ingen i offentligheten som kräver nationell solidaritet för, om man drar det till sin spets, vår frihet och oberoende.
Nej, det är inte kul att vi måste ”spela spelet” med Turkiet för att ro Natoansökan i hamn. Men både dockan och koranbränningarna spelar faktiskt Erdogan rätt i händerna. Ingen är gladare än han att kunna spela arg och upprörd och rida på den våg av ilska som riktas mot Sverige.
Vi har yttrandefrihet. Man får bränna religiösa skrifter, man får håna andra länders presidenter. Men att stora delar av det offentliga Sverige från vänster till höger inte förstår allvaret, och hoppar på den svenska regeringen för att den diplomatiskt försöker navigera Sverige in i Nato, är snudd på obegripligt. Fredsskadad är bara förnamnet.
