"De ha kämpat med en tapperhet som ska gå till historien. De visste vad de riskerade och de ha riskerat det. Insatsen var deras egna och många landsmäns liv. Så mycken offervillighet kan icke vara bortkastad".
Dessa meningar skrevs av Torgny Segerstedt, huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, hösten 1944 om polackerna som kämpat i Warszawaupproret - den största väpnade resningen mot tyskarna i en europeisk huvudstad.
2019 har det gått 75 år sedan upproret och i Polen, men främst i Warszawa, genomfördes flera evenemang den 1 augusti - upprorets första dag - för att minnas och för att hedra händelsen. Ett starkt framträdande i den polska huvudstaden gjorde Tysklands utrikesminister Heiko Maas, som bad om ursäkt för lidandet och förstörelsen som tyskarna förorsakade inte bara i Warszawa utan i Polen.
Media i exempelvis Israel, Tyskland, Frankrike och USA rapporterade om årsdagen. Norska Aftenposten återpublicerade en text med samtida fotografier på den ödelagda polska huvudstaden. I Sverige däremot har det, såvitt jag vet, inte publicerats en enda rad om 75-årsdagen. Frågan är varför denna årsdag ignorerats i svensk dagspress.
Ett skäl kan vara att svenska redaktioner betraktar allting som rör Polen genom ett dagspolitiskt raster och nu domineras det av synen på landets socialkonservativa regering som driver en i EU-sammanhang kritiserad politik.
Ytterligare en förklaring tar den polska forskaren Magdalena Żmuda-Trzebiatowska upp i sin studie över hur svensk dagspress rapporterade om Polen åren 1987-1997. Hon konstaterade att svenska tidningar använde sig av vissa favoritämnen för att skapa en nödvändig referensram och för att klassificera information.
Då var favoritämnena till exempel miljöförstöring, judarnas ställning i Polen eller relationen Polen-Tyskland. Nyheter om den smutsiga miljön i Polen ställdes mot den rena miljön i Sverige, en natur som naturligtvis hotades av polska giftmoln.
Den vaksamme kan, trots att favoritämnena förändrats, notera att hennes observationer fortfarande gäller. Nästan vilken nyhet som helst om Polen pressas genom en mall och ges en skepnad av vad landets regering gör eller inte gör.
Syftet är detsamma som Żmuda-Trzebiatowska uppfattade, nämligen att nyttja Polen som en kontrast till Sverige och på så vis stärka den svenska självbilden. I en sådan kontext finns det inte plats för opolitisk, neutral rapportering om årsdagen av Warszawaupprorets utbrott.
Ett tredje skäl kan givetvis vara okunskap eller vaga uppfattningar om Warszawaupproret. Varför väljer till exempel Forum för Levande historia att, på sin hemsida, illustrera informationstexten om Warszawaupproret 1944 med ett fotografi från den judiska revolten mot tyskarna i Warszawas getto 1943? Det är inte så att det saknas fotografier från Warszawaupproret.
Upproret är en symbol för polsk heroism, uppoffring och lidande. Utöver 15 000 stupade polska motståndskämpar dödades minst 180 000 civila, varav cirka 40 000 i rena massakrer utförda av tyska förband.
Det som fanns kvar av Warszawa jämnades, på SS-chefen Himmlers order, med marken som ett sista straff. Att uppmärksamma årsdagen är ingen politisk handling. Enligt Ture Nerman, författare och redaktör under kriget för den antinazistiska tidningen Trots allt! gav upproret Warszawa en hedersplats i alla tiders historia.
Eller sagt med andra ord: att uppmärksamma årsdagen av andra världskrigets mest betydelsefulla uppror handlar inte om politik, utan om att hedra människor som dog i kampen mot en förtryckande ockupant.
