Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

EPA-varuhuset i Norrköping är karaktäristiskt för den 1960-talsarkitektur som fortfarande dominerar många svenska stadskärnor.  Bild: SvD/TT
EPA-varuhuset i Norrköping är karaktäristiskt för den 1960-talsarkitektur som fortfarande dominerar många svenska stadskärnor. Bild: SvD/TT

Håkan Boström: Svenska städer har inte hämtat sig från 1960-talets övergrepp

Staten och kapitalet, eller i varje fall kommunpamparna och de stora varuhuskedjorna, drev under rekordåren igenom en skövling av svenska stadskärnor som saknar motstycke i Europa. Resultatet lever vi med än i dag.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I SVT-dokumentärenNär Domus kom till stan” tar filmaren Anders Wahlgren med oss på en resa genom svenska små- och mellanstora städer. Vi känner allt för väl igen oss: stora fyrkantiga byggnader som täcker hela centrumkvarter, uppsmällda på 1960- och 1970-talen, för att inhysa dåtidens moderna höjdpunkt: varuhuset. Stilen är inte sällan brutalistisk – glas och betong men mest betong. Intrycket är själlöst och anonymt, så här 50 år senare dessutom ofta lite ödsligt och sjangserat.

Sverige stod utanför andra världskriget, hjulen gick på högvarv och pengar fanns i överflöd. Socialdemokraterna styrde med fast hand mot framtiden, inte minst i många medelstora kommuner. När den S närstående Kooperation skulle anlägga sina nya moderna Domus-varuhus var det en given utgångspunkt att de skulle ha den bästa platsen – mitt i centrum.

Det var ofta bara att ringa kommunalråden för att få de nödvändiga besluten fattade. Hela kvarter revs. I Norrköping så mycket som 500 byggnader. ”Utvecklingen” skulle ha sin gång. Först i slutet av 1970-talet hade det folkliga motståndet växt sig tillräckligt starkt för att stoppa den – men då var skadan ofta redan skedd.

På 1960-talet invigdes det minst ett nytt Domus-varuhus i månaden. Totalt blev det 180 stycken. Men även de konkurrenterna skulle ha sitt. Billighetskedjan EPA smällde upp ett 80-tal mastodontbyggnader. Åhléns/Tempo ytterligare några fler. Svenska stadskärnor blev sig aldrig lika efter det. Till varuhusen skulle det även byggas ett stort antal parkeringshus som även dömde grannkvarten att sättas under grävskopan.

Wahlgren framhåller att varuhusen ännu under 1950-talet höll sig till en mer begränsad form och storlek. Ägarna, inte minst Kooperationen, hade då fortfarande estetiska ambitioner och för de modernistiska nybyggena, som även passades in i stadsmiljön. Men snart slängdes både ambitioner och försiktighet under bussen. Storskalighet, funktionalism och kostnadseffektivitet blev tillsammans med bilsamhället de helt överskuggande ledorden under miljonprogrammets dagar, i såväl trafikplanering som bostadsbyggande och handel.

Resultatet lever vi med fortfarande. 1960-talets varuhus är i dag ofta förvandlade till halvtomma gallerior som har svårt att hävda sig mot externa köpcentra och näthandel. Skövlingen av de historiska stadskärnorna skedde i hög grad i onödan. Hade det inte varit för slentriantänkande, girighet och prestigeskäl hade ju varuhusen lika gärna kunnat ligga på något mer obebyggt område redan från början – köplådorna byggdes ju trots allt för bilburna konsumenter.

Med den brokiga bebyggelse som revs försvann också mängder av småbutiker, bagerier, slakterier och caféer – för att inte tala om ett levande gatuliv med social kontroll. Istället fick vi ägarkoncentration, droghandel, förfulning och otrygghet. För storkapitalet innebar det nya vinster, för Konsumentkooperation en möjlighet att pressa priserna. För Socialdemokraterna var det en del av det ”rationella samhällsbygge” som satte likhetstecken mellan tillväxt, effektivitet och jämlikhet.

Så här i efterhand kan man konstatera att det som framstår som förnuftigt sällan bör dras till sin spets. ”Storskaligt förnuft” är något vi bör vara skeptiska mot. Det är tyvärr mycket lättare att riva ned en stadsmiljö med mänskliga kvaliteter och proportioner än att bygga upp den på nytt.