Fram till för några veckor sedan var partiet Nyans okänt för de flesta svenskar. Så hände något. Plötsligt var partiet överallt. Liberala riksdagsledamoten Gulan Avci menar i Expressen att alla bör ”oroas av partiet”. Den socialdemokratiska debattören Göran Greider kritiserade pyttepartiet för att stå för den ”sämsta sortens identitetspolitik”. Aftonbladet granskade kopplingen mellan ”hatkampanjen mot Sverige” och partiet Nyans. Granskningar, kritik och varningar.
Den tändande gnistan för denna flodvåg av uppmärksamhet är demonstrationerna emot den svenska socialtjänsten och LVU-lagen. I Göteborg samlades omkring 400 personer för att protestera emot, vad de ansåg, vara omotiverade omhändertaganden av barn till invandrade föräldrar. I arabisk-språkliga medier som Al Jazeera har det under flera veckor spridits uppgifter om att regelrätta kidnappningar av muslimska barn ägt rum.
Partiet Nyans och dess partiledare Mikail Yüksel såg här sin chans och närvarade på demonstrationerna. Yüksels parti vänder sig inte till tidningsläsare, SR-lyssnare och Twitter-följare. Därför skadar det honom inte om han syns på demonstrationer där det hävdas att den svenska socialtjänsten ägnar sig åt rasistiskt motiverade kidnappningar. Tvärtom. Sammanblandningen med konspirationsteorier i den arabiska världen är, till skillnad från vad många i svensk offentlighet tycks tro, inte en belastning utan en tillgång för partiet.
Nyans vänder sig nämligen inte till svensk infödd medelklass, utan till den stora andel av den svenska befolkningen med bakgrund i Mellanöstern. I sådana sammanhang kan också Yüksel briljera, helt utan att följa etablerade svenska partiers regler för vad som är korrekt och inte.
Partiets publik är faktiskt inte helt olik Sverigedemokraternas anhängare. För många av SD:s kärnväljare är etablissemangsrösternas kritik av SD inte en nackdel utan ett tecken på att partiet är rätt ute. Många SD-anhängare får också sin världsbild från alternativa kanaler.
På ett än mer påtagligt vis finns det en stor andel av Sveriges befolkning som i huvudsak bejakar sina ursprungsländers kultur, nyhetskällor och seder. De lever geografiskt men inte mentalt i landet Sverige. Det bryr sig inte ett dyft om Göran Greider eller Gulan Avci tycker att partiet Nyans är farligt och läskigt.
Yüksel är därför fullkomligt immun mot medial granskning eller kritik från opinionsbildare. All kritik är enbart gratisreklam till en politisk entreprenör vars like vi knappast sett sedan Gudrun Schyman, som för övrigt även hon har ett nytt parti på gång.
Det konstiga med partiet Nyans är egentligen inte deras ställningstaganden och att det skulle finnas ett potentiellt stöd för dem.Det konstiga är att det har tagit så långt för ett parti av detta slag att etablera sig i Sverige. Skulle det vara så att ett land där mer än en femtedel av befolkningen är utrikesfödd (en ännu större andel har utrikes bakgrund) inte finns utrymme för ett parti som vänder sig till delar av den befolkningen?
Under rätt många år var personer likt Nyans partiledare Mikail Yüksel (tidigare C) aktiva i de etablerade partierna. Minns Mehmet Kaplan eller Yasri Khan, som båda var miljöpartistiska politiker. Det progressiva Miljöpartiet tackade inte nej till de röster som dessa politiker förde med sig – Khan var den näst mest kryssade efter partiledaren Gustav Fridolin.
Men det skar sig när det upptäcktes att Kaplan arbetade med normernas dubbla bokföring. Politiskt korrekt miljöpartistiskt statsråd ena dagen, kontakter med turkiska regimen den andra. Samma med Omar Mustafa, socialdemokrat och suppleant i socialdemokraternas partistyrelse som samtidigt var aktiv i organisationer som hade bjudit in rasistiska föreläsare. Abdirisak Waberi, M-ledamot under Reinfeldtregeringen, sedemera islamistledare i Somalia och kopplad till Römosseskolan i Göteborg är även ett exempel.
Utrensningen av muslimska politiker ur de etablerade partierna hörde till en av 2010-talets stora politiska händelser i Sverige. Rasistiska skandaler, menade vissa. Sent påkommen hederlighet, ansåg andra.
En efter en föll de. Anklagade för sin kvinnosyn, kopplingar till rasistiska predikanter eller fel värderingar. Partierna som hyst dem spelade chockade och förvånade. Men de visste förstås att de också deltog i den dubbla bokföringen. En standard för infödda svenskar, en för invandrade.
Mikail Yüksel var en av de sista att falla, anklagad 2018 för att ha haft kontakter med den turkiska nationalistorganisationen Grå Vargarna. Centerpartiet i Göteborg, som han var riksdagskandidat för, hade sannerligen inte haft någon emot Yüksel medan han var användbar för dem. Men när han blev besvärlig och riskerade att peta listettan i Göteborg, Rickard Nordin, då blev plötsligt uppgifterna, som tidigare varit en anmärkning i marginalen, högintressanta.
LÄS MER: Partiet för islam i Sverige ser ljuset
Svenska partier har varit opportunistiska för att inte säga cyniska. När politiker med rötter i den muslimska världen levererat väljare till partierna så har det passat. Men när partierna har kritiserats offentligt för att hysa politiker som sannolikt inte delar partiernas grundvärderingar har de sparkat folk på löpande band utan att titta tillbaka.
Det var bara en tidsfråga innan någon av dessa politiker skulle inse att de blivit utnyttjade av de svenska partierna som egentligen inte välkomnar dem fullt ut. Därför skapades partiet Nyans. Och det är inte som att det saknas potentiella väljare för partiet.
Tidigare har de troget röstat på Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller andra partier som varit företagsamma nog att ha ”rätt” kandidater för att locka minoritetsröster. Men det är inte omöjligt att de nu vänder sig till ett parti som med större trovärdighet kan påstå sig företräda deras intressen, oavsett om det stämmer eller ej.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
