Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Svaret på pandemin är värre än sjukdomen

Fattigdomen i världen kommer öka som en direkt konsekvens av den ekonomiska nedsläckningen. Det lidandet kan bli betydligt värre än vad smittspridningen kunde åsamka mänskligheten.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

A/H2N2 även kallad ”Asiaten” i folkmun var en influensa som spred sig 1957 till 1958. Sannolikt har versioner av denna influensa förekommit även tidigare. Enligt WHO dog omkring två miljoner människor världen över av sjukdomen.

Men ingen regering stängde ned ekonomin eller annan samhällsverksamhet. Och A/H2N2 har definitivt inte fått den epokgörande roll i vår historieskrivning som Covid-19 året 2020 tveklöst kommer att få. ”Asiaten” var visserligen allvarlig men föranledde inte någon större justering av det dagliga livet eller ekonomin. Det var aldrig tal om ekonomisk krasch, trots att viruset spred sig över i stort sett hela jorden.

Information om Covid-19 sprider sig, likt sjukdomen i sig, blixtsnabbt. I realtid har världens invånare kunnat följa utvecklingen med hjälp av informativ nyhetsgrafik. Det blev en global angelägenhet på väldigt kort tid. Och hela världen agerade, med några få undantag, samfällt och på liknande vis. Nedsläckning, social isolation, ekonomiska begränsningar och reserestriktioner.

Att jämföra A/H2N2 och Covid-19 och de respektive samhälleliga svaren på dem ger perspektiv.

Den främsta slutsatsen är att det är snarare är vår reaktion på viruset som är det nya och anmärkningsvärda i sammanhanget. Det som hänt påminner nästan om när kroppens eget immunförsvar överreagerar på angrepp, vilket i många fall kan vara betydligt värre än vad det svarar mot. Det nya är inte viruset – även om det är en ny variation – utan det samhälle som möter viruset möter. Och likt många autoimmuna reaktioner kommer det globala svaret på pandemin att svida ordentligt långt efter att Covid-19 spridningen lämnat löpsedlarna.

Världsbanken beräknar att fattigdomsnivåerna (som varit stabilt nedåtgående i decennier) nu planar ut, sedan ökar något för att därefter – förhoppningsvis – minska igen. Det är baserat på siffror från april. En del andra, mindre optimistiska och mer statistiskt uppdaterade beräkningar visar att ett decennium av fattigdomsminskning kan komma att raderas ut som en konsekvens av nedsläckningen.

FN beräknar att även om den globala ekonomin återhämtar sig senare under året så kommer antalet personer under fattigdomsgränsen att öka med mellan 84 och 132 miljoner. Det rör sig om familjer som kommer få svårt att mätta sina barn – vilket i sin tur leder till sjukdomar på grund av näringsbrist och problem med inlärning. Det är sådant som sätter sig och får konsekvenser för många år framåt.

Ökad fattigdom är tätt sammanlänkat med förekomsten av dödliga sjukdomar i utvecklingsländer. Förra året dog 1,5 miljoner personer av tuberkulos och omkring 400 000 i malaria. I stället för att de siffrorna blir mindre, ännu ett år, riskerar nu fler att dö. I rikare länder är konsekvenserna av ökad fattigdom inte primärt undernäring, däremot högre förekomst av psykisk ohälsa och självmord. Fattigdomen får konsekvenser överallt, men av olika slag.

Att minska fattigdomen i världen är utan tvekan den största framgång mänskligheten kan glädjas åt under det senaste halvseklet. 1990 levde hälften av befolkningen i utvecklingsländer på mindre än 1,25 dollar per dag. Femton år senare hade den andelen minskat till 14 procent. Undernäringen har minskat varje år, spädbarnsdödligheten har minskat, de potentiellt livsfarliga bristsjukdomarna drabbar inte lika många som förr.

Visserligen har vi fått nya problem som klimatförändringar och nya folksjukdomar. Men det är faktiskt sensationellt att för första gången i mänsklighetens historia så är fler människor överviktiga än underviktiga.

Men fattigdomsminskningen är ömtålig. Steget från att vara mätt till att svälta är kort för många av världens fattiga. Därför är det som händer nu allvarligt. Vad som händer när hela den globala ekonomin plötsligt stannar upp är att länder med ett nyligen tillkämpat välstånd drabbas först. Deras invånare har helt enkelt inte de buffertar och trygghetssystem som vi har i den rikare världen

Sydostasiatiska och europeiska länder ska givetvis inte klandras för att de gjorde precis allt som stod i deras makt för att minska smittspridningen. Många åtgärder var hastiga och aggressiva. Enskilt kanske de var rimliga. Men sammantaget och i ett globalt perspektiv skapas nu ett lidande och armod som är betydligt allvarligare än skadorna som Covid-19 orsakar.

Det finns heller inget enkelt svar på vad man i stället borde gjort. Men det är viktigt att komma ihåg lärdomen att det som var nytt med denna pandemi inte främst var Covid-19 utan hur vi reagerade på smittspridningen. Det om något borde stämma till eftertanke inför nästa gång (för det kommer fler) vi ställs inför en liknande situation.