Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Statsminister Stefan Löfven (S) under en pressträff efter hans sommartal på Bommersvik utanför Södertälje. Foto: Pontus Lundahl/TT Kod: 10050 Bild: Pontus Lundahl/TT

Håkan Boström: Svagt ledarskap i orolig tid

De kommande två årens politiska kamp avgörs i hög grad om det blir vardagens svenska otrygghet på gatorna eller den stora världens otrygghet kring jobb och hälsa som dominerar människors rädslor.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Statsministern och oppositionsledaren har i dagarna bägge hållit sina sommartal. I praktiken ett slags inledning på den politiska ”höstterminen”. Stefan Löfven uppehöll sig i sitt tal från Bommersvik på söndagen mycket vid värdet av sammanhållning. Han prisade, som sig bör, både sjukvårdspersonalen och frivilligas insatser under coronaepidemin. Talet var välskrivet, delvis statsmannamässigt, men inte särskilt konkret.

Löfven och Socialdemokraterna har även mer partinära skäl att hylla sammanhållningen. De har gynnats av stärkta opinionssiffror sedan coronan slog till. Oförtjänt enligt kritikerna, då regeringen mest tagit rygg på Folkhälsomyndigheten. Men det visar att S fortfarande har ett grundförtroende att leda landet i kris, trots ett mycket dåligt opinionsmässigt utgångsläge i vintras.

Det är nog inte så mycket dagens reellt existerande socialdemokrati som jobbat ihop till detta förtroende. Minnet av den internationellt unika socialdemokrati som byggde upp den svenska modellen lever dock sitt eget liv. Många har svårt att släppa tanken på ett i grunden starkt svenskt parti som man kan lita på när det blåser. Ett parti som är garanten både för en fungerande sjukvård och trygghet vid arbetslöshet, det sistnämnda för övrigt en underskattad förklaring till S ökade stöd under våren.

Men förmår Socialdemokraterna leverera? Att partiet efter det senaste valet offrade nästan all egen sakpolitik för att få centerns stöd att kunna fortsätta regera, visar på ett nästan övertydligt vis att S idag är ett parti som sätter makten framför allt. Vad värre är. Socialdemokraterna har inte på länge haft någon idé om vad man vill göra med makten, mer än att inneha den. Det är tomt i tankeladorna.

När statsministern talar uppfordrande om bristerna inom äldreomsorgen har han förstås helt rätt. Men vem, om inte Stefan Löfven själv, är ansvarig för denna situation? SD, KD och V har alla drivit äldreomsorgsfrågor. Socialdemokraterna har prioriterat annat, länge, såsom senast utökad semester för småbarnsföräldrar. S har inte haft några andra hänsyn än att vinna val och tagit de äldres stöd på valdagen för givet. För att vara ett välfärdsparti är det enbart cyniskt. De äldre har å andra sidan aldrig stått först i kön i det socialdemokratiska Sverige, där välfärdssatsningar från början varit mer kopplade till nyttoskäl än omtanke.

Oppositionsledaren, Ulf Kristerssons, tal från hemmet i Strängnäs på måndagen sköt in sig just på regeringens oförmåga att backa upp sin retorik med handling. Om Löfven vädjade till sammanhållning var Kristersson snarast stridslysten. Migrationen och brottsligheten var huvudteman, vilket tydligt visar var Moderaterna vill ha konfliktlinjen. Det är också de frågor som utgör det sammanhållande kittet i det nya högerblock som i praktiken bildats av M, KD och SD.

Det något paradoxala här är att oppositionen gärna vill tillbaka till ett ”normalläge” där kritiken mot regeringens svårigheter att hantera integration och brottslighet dominerar dagordningen – medan Socialdemokraterna snarare ser en politisk möjlighet i den sjukvårds- och jobbkris som coronan skapat.

Socialdemokraterna har saknat ett framåtsyftande projekt, coronaepidemin har till synes gett dem ett. Möjligen minns man även Göran Perssons framgångsrika utnyttjande av ”budgetsaneringen” på 1990-talet för att vinna förtroende.

Problemet för S är förstås att Löfven inte är någon Persson och att ett 25-procentsparti inte har samma möjligheter som ett 40-procentsparti att driva politik. Sällskapet, C, L och MP är betydligt mer bångstyrigt än de samarbetspartier Persson kunde domptera. Centern är ytterst medvetna om sin vågmästarställning. Centern kommer i längden få svårt att tillhöra ett block som regerar på Vänsterpartiets goda vilja, i synnerhet inte om detta parti får mer att säga till om efter nästa val. Liberalerna och Miljöpartiets problem, ur S synvinkel, är snarast att de är så svaga att de riskerar försvinna.

Varken Kristersson eller Löfven kan i ett större perspektiv betecknas som några starka politiska ledare. Men Löfven har en svårare balansgång att gå mellan vänstern, i V och det egna partiet, och mittenpartierna. Kristersson håller på att forma ett block vars sammanhållning mycket väl kan visa sig starkare än januaripartiernas vilja att kämpa tillsammans. SD:s politiska ”normalisering” som stödparti är nu i allt väsentligt genomförd. Men även M-ledaren kommer i slutänden behöva hjälp av något mittenparti. De svåra ställningstagningarna och frågorna i det fallet lär dock hamna hos mitten.

Det politiska spelet är slutligen inte lika avgörande som omvärlden. Många önskar sig ett starkare ledarskap i en orolig tid. Men oron varierar. De kommande två åren avgörs i hög grad om det blir vardagens svenska otrygghet på gatorna eller den stora världens otrygghet kring jobb och hälsa som dominerar människors oro.