Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Svårt europaval för en liberal

Det är inte ett helt lätt val på söndag för en liberal väljare. Vart ska väljarna vända sig när flera av de liberala partierna så ohämmat vill öka centraliseringen av makt till EU?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Valet till Europaparlamentet närmar sig med stormsteg och det är inte helt lätt att vara liberal i dessa dagar. De två partier som ivrigast gör anspråk på att företräda just liberala värderingar är, milt uttryckt, inte särskilt imponerande, vilket förtjänstfullt illustrerats här på ledarplats.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Liberalerna lutar brant åt vänster: mer makt åt EU och mer politisk styrning är svaret på nästan varje fråga. Centerns Federley går all-in med förrädiskt förenklande debatteknik: antingen tycker ni som vi eller så är ni onda. Han har heller inget emot att ge EU mer makt och resurser och problematiserar inte nämnvärt den “all makt åt EU”-linje som drivs av många av hans närmaste kollegor i parlamentet.

Moderaterna, vars tolftenamn står mig överlägset närmast i valkompasserna, har satsat på valfilmer med ett tilltal som får Bolibompa att verka vuxet, där Tobé låter räkor på en pizza symbolisera kriminella utlänningar.

Föga förtroendeingivande alltså. Därför var det en oväntat frisk fläkt att läsa intervjun med KD:s andranamn David Lega, idag kommunalråd i Göteborg, i söndagens GP. Utöver partiets något diffusa paroll att göra EU lagom igen tar Lega på imponerande tydligt sätt ställning för det som kanske kan sägas vara liberalismens allra viktigaste kärnvärde – en individbetonad humanism.

Människor ska inte slentrianmässigt sorteras in i kvoter eller kollektiv – och det ska finnas tydliga begränsningar för vilken makt kollektivet får utöva gentemot den enskilde.

Vi skiljer oss i mycket jag och Lega – han identifierar sig som ‘varken höger eller vänster’ och har nog en långt större tro på politikers förmåga att lösa samhällsproblem. Men vi har också en del gemensamt. Uppvuxna med synliga funktionshinder i ett kollektivistiskt samhälle möttes vi av de låga förväntningarnas förakt, vi skulle i all välmening slippa jobba och vi skulle rösta vänster, för “det är ju de röda som bryr sig om handikappade”.

Sådana erfarenheter odlar nog en sund skepsis mot att stora, ansiktslösa organisationer ges allt större inflytande över den enskildes liv. Sådan skepsis behövs för att de goda delarna av EU-samarbetet ska kunna överleva. Idén om att göra EU lagom har hånats av såväl Bildt som Björklund. De verkar tycka att det enda sättet att vara positiv till EU är att vilja ha mer EU. Den hållningen riskerar att cementera en bild av unionen som allt annat än lagom – och locka fler att följa i Storbritanniens spår.

Det sitter ganska långt inne för undertecknad, ateistisk tokliberal, att rösta på just Kristdemokraterna, men i EU kan de förhoppningsvis agera motvikt mot federalism och centralisering. Inom partiet går Legas icketroende individualism emot illiberala idéer som tiggeriförbud och religiöst betingad homofobi.

Hans fokus på ‘mjuka frågor’ och den enskildes rätt kan balansera den ilskna “peka-med-hela-handen”-konservatism som ibland bubblar upp inom såväl KD som M. Jag ser, på gott och ont, inget bättre alternativ för uppgivna liberaler.

So let’s make the EU – and KD – lagom again.