Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Susanna Mannelin.

Susanna Mannelin: Susanna Mannelin: Abortdebatten kräver ärlighet

De till synes två möjliga sidorna gör sig likvärdigt dumma på varsin kant

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

I kölvattnet av Ebba Busch Thors (KD) uttalande om samvetsfrihet i vården har en debatt om aborträtten som sådan flutit upp till ytan. Denna utgår generellt i från att de enda möjliga positionerna i förhållande till abort skulle vara 1) att kvinnans rätt till sin egen kropp är absolut, eller 2) att mänskligt liv alltid är okränkbart.

De till synes två möjliga sidorna gör sig likvärdigt dumma på varsin kant. När radikala abortmotståndare talar om mord och totalförbud väljer de att inte förklara hur man moraliskt motiverar att illegala aborter globalt sett är en av de främsta orsakerna till kvinnors ohälsa och död i dag. Och när aborträttens mest talföra försvarare målar upp aborter som en okomplicerad ickefråga om cellklumpar undviker de att förklara varför kvinnans rätt till sin egen kropp också enligt dem bör upphöra vid en viss punkt.

Redan i det faktum att vi har en lagstiftning som reglerar abort finns ett implicit erkännande av frågans moraliska komplexitet. Den svenska abortlagstiftningen tillåter abort oavsett anledning fram till och med graviditetsvecka 18, och därefter med Socialstyrelsens tillstånd till och med graviditetsvecka 22. Om abort vore en okomplicerad ickefråga hade lagstiftningen inneburit rätt att abortera foster fram till födelseögonblicket och inget annat — denna ståndpunkt är det dock lyckligtvis få som ställer sig bakom.

Abort är ett moraliskt dilemma, där två värden står mot varandra. I den pragmatiska kompromiss som utgör svensk abortlagstiftning hanterar man detta dilemma genom att sätta gränsen för abort där foster anses kunna räddas till livet — men redan i dag har barn räddats till livet i graviditetsvecka 22. Med en samtid där barn räddas allt tidigare och en framtid där ektogenes (artificiella livmödrar) blir verklighet, behövs ett ärligare sätt att försvara aborträtten än diffusa livsduglighetskriterier.

Istället för att försöka dribbla bort det moraliska dilemmat bör vi erkänna och diskutera det. Abort innebär alltid utsläckning av liv, oavsett om det rör sig om ett embryo eller ett fullgånget barn. Men det är en utsläckning av liv som vi som samhälle kommit överens om att vi accepterar under en begränsad tid som pragmatisk lösning på ett olösligt problem — en kompromiss mellan två likvärdiga principer.

Det ligger en missriktad omtanke i att förskona kvinnor genom att glättifiera och förminska innebörden av abort. Majoriteten av de kvinnor som genomgår abort brottas redan med de existentiella frågorna – frågor som i offentligheten sopas under mattan av välmenande aborträttsförsvarare. När dessa hänvisar till cellklumpar visar svenska studier att 67 % av kvinnorna som genomgått abort såg fostren som barn, och att hälften hade behov av att utföra någon form av symbolisk handling i samband med aborten.

Det är fullt möjligt att försvara rätten till abort utan att förringa det faktum att det handlar om avslutande av mänskligt liv, och utan att hemfalla till respektlöshet inför detta.